Vid början av andra våren efter kamrer Lassmans giftermål återfinna vi honom och hans fru i en vacker och rymlig våning vid Malmskillnadsgatan.
Det var morgonen efter en av de numera icke så sällsynta supeer, som unga frun gav. Tio månader passerade efter den märkliga lantsejuren hade varit fullt tillräckliga att göra stora förändringar i kamrerns både inre och yttre liv. Han hade icke allenast sett sina förhoppningar om den tilltänkte arvtagaren gå i kvav, han hade även funnit att hans medgörlighet i testamentsfrågan fullkomligt bidragit att störa den ro, som han påräknat. Med avfallna kinder och den buteljgröna rocken hängande så rymlig, att den kunde slås ett dubbelt slag över den insjunkna magen, stod gubben lutad mot kakelugnen. Hans ansikte, blekt och allvarsamt, var vänt mot Lisa, som i en modern förmiddagsdräkt låg med fötterna vårdslöst uppkastade i en soffa.
»Har du mer att säga?» frågade hon och höll den spetskantade näsduken för munnen, icke just av artighet att för mannen dölja en gäspning, utan endast av vana.
»Om jag har mer att säga?» upprepade kamrern sorgset och med en ton, som alltför tydligt tillkännagav, att hans forna motstånd att böja sig under Lisas allsmäktiga nycker redan sett sitt slut ... »Vad kunde det gagna mig att tala, när du ej ens hör på?»
»Nej, icke just mycket, det medgives, men låt höra ändå vad du har att beklaga dig över?»
»Jo, över det att du ruinerar mig. Det gör du verkligen, Lisa lilla, genom det här levnadssättet. Skulle jag ha anat något sådant, då jag gifte mig eller då jag uppsatte testamentet, så hade båda delarna varit ogjorda! Bjuder främmande en, ibland två gånger i månaden, ute minst ett par gånger i veckan, och dessutom ett oupphörligt spring av unga glopar upp och ned i trapporna, så gud sig förbarme! Jag ber dig besinna, att jag är en gammal man - jag står ej ut med detta liv!»
»Men ingen skulle ju besvära dig, om du icke själv gjorde det! Du kunde leva efter ditt behag i din lilla nätta kammare, så ensligt och lugnt du någonsin ville... det har jag också många gånger sagt dig men du låter icke säga dig: du skall hänga mig i kjortlarna överallt, antingen vi ha främmande eller äro borta. Det är minsann rätt löjligt av en man vid dina år, och det gåve dig långt mer anseende, om du visade att du ej generade dig för din unga hustru!»
»Jaså, jag skulle lämna dig ensam, menar du jag skulle icke se hur du betedde dig? Nej, så länge jag orkar stå och gå, tänker jag icke låta sätta mig i arrest, för att pinas av alla de föreställningar, jag har skäl att göra mig! Andra ord hörde jag av dig, när vi i somras reste från landet: minns du hur du lovade att icke missbruka den frihet, som jag var svag nog att medgiva?»
»Jag vill hoppas att jag icke gjort det heller!» yttrade Lisa förnärmad. »Eller kanske du vill påstå att jag svikit ditt förtroende? Tror du att det finns en hustru mera trogen och även god, när jag får vara i fred?»
»Jag vet icke hurudana andra hustrur kunna vara», svarade kamrern saktmodigt, »men nog vet jag att jag har...» 'tillräckligt att dra på', var han nära att bifoga, men ändrade det till ett: »tänkt mig äktenskapets glädje på helt annat sätt.»
»Åh ja», smålog Lisa med ett visst medlidande, »du har tänkt dig en hel hop saker, min stackars gubbe, som icke skulle vara så lätta att sätta i verket.
»Ja, jag har märkt det!» suckade han.
»Nå, min vän», återtog Lisa och kastade sig åt andra sidan av soffan, »nu vill jag önska att du måtte vara hygglig och förståndig och icke tråka ut mig med invändningar... jag har något att be dig om.»
»Åter något att be om - vilka nya galenskaper har du nu fått i huvudet?»
»Galenskaper... Det är tacksamheten för det jag så vänligt och snällt ber dig om allting, då jag kunde pocka, liksom andra hustrur, ty det är väl ändå, skulle jag tro, en mans skyldighet att underhålla sitt hus!»
»Hå, hå, det är således fråga om penningar?» sade kamrern och i hans röst röjde sig nu, liksom alltid vid denna fråga, ett bemödande att bibehålla sin forna kraft.
»Ja, det är fråga om penningar, och rätt mycket ändå...» svarade frun avgörande.
»... men vilka du den här gången, min själ, icke kan få, emedan du redan fått tiodubbelt mera, än jag med sunt förnuft bort lämna dig!»
»Hör, min vän», inföll Lisa, i det hon satte sig upp, jag skall berätta dig en liten historia, som icke länge sedan lärer passerat... Det var en man, vilken, alldeles liksom du, sade till sin hustru strax efter giftermålet: 'Se här har du en summa penningar att underhalla vårt hus med; var månad får du lika mycket, men därutöver får det alls icke gå!'»
»Det där var ganska klokt!» yttrade kamrern.
»Vi få strax höra, om du vidare påstår det. Första året drog frun sig fram sa gott hon kunde, det andra växte utgifterna med behoven - de skulle väl något leva - och ett och annat behövde förnyas. Men oaktat alla hustruns föreställningar, böner och försäkringar att hon ej mera kunde hjälpa sig med den bestämda summan, vidblev mannen envist sin föresats, och frun fick aldrig en styver över det en gång fastställda. Slutligen upphörde hennes böner och föreställningar.»
Kamrerns ansikte ljusnade. »Det var kraft i den mannen!» sade han med stilla beundran. »Han vann sin avsikt?»
»Vänta, så får du höra! De levde några år tillsamman rätt väl och lyckligt, och mannen skröt överallt att hans hus, oaktat där nu levdes vida mer än i början, ej kostade honom en skilling utöver det, som åtgick första året. Han ansågs därför som en märkvärdig man, och hans hustru berömdes såsom ett under av hushållvetenskap och förstånd. Slutligen sjuknade frun. Då hon låg på sitt yttersta, lät hon kalla till sig mannen och sade: 'Då jag känner att det nu snart är slut med mig, måste jag yppa en hemlighet, som hittills utgjort din trevnad och lycka, men vilken skulle komma min efterträderska till skada, ifall jag medtoge den i graven. Erinrar du dig att jag någon tid efter vårt giftermål försäkrade dig att den föreslagna hushållssumman var otillräcklig - du blev ond, du ville icke höra mig och gav mig ej en styver. Då jag såg att det endast var att störa ditt lugn och vår husliga endräkt, beslöt jag att låta göra mig en nyckel till din kassakista. Jag har sedan därutur varje månad omärkligen tagit ända till nära dubbla beloppet av det du gav mig. Jag vet icke om du någonsin saknat dessa penningar - men som du icke gärna kunde misstänka din egen hustru att bestjäla dig, har jag ej haft ont därav. Med gott samvete kunde jag ha förtegat detta, ty jag har ej använt något, som icke varit till husets bästa, men jag nämner det för den händelse att du kunde gifta om dig och fordra samma orimlighet av din andra hustru, vilken kanhända icke skulle kunna reda sig så som jag gjort'... Och nu, min käre vän, frågar jag dig om du ännu tycker att den äkta mannen handlade klokt?#
Kamrern var djupt slagen av skräck. Hans första ovillkoIliga rörelse var att sticka handen i fickan och känna efter om den enda talismanen, varigenom han hittills lyckats få någon bukt på sin hustru, befann sig på samma plats. Men vad gagnade det, ifall ett avtryck kunde tagas? Efter den dagen beslöt kamrern att bära sin nyckel i ett band om halsen närmast kroppen.
Lisa skrattade. »Du är rädd, tror jag? Men frukta icke att jag någonsin griper till ett så styggt medel! Hellre vill jag i det längsta försöka vad böner förmå - men du ser härav hur illfundiga hustrur kunna hjälpa sig.»
»Huru mycket vill du ha då?» frågade gubben, för att göra pinan kort.
»Bara trehundra riksdaler banko!» sade Lisa med sin ljuvaste ton.
»Jaså - bara trehundra riksdaler banko!» upprepade kamrern med nästan döende röst. Det var första gången Lisa vågade sig fram med en så oerhörd begäran, och det var endast den nyss berättade anekdoten som orsakade att kamrern frågade: »Vad i guds namn skall du göra med så mycket pengar?»
»Jo, ser du, Lassman lille, det fattas något väsentligt i vårt möblemang, något som finns i alla bildade hus.»
»Jag vet icke, om vårt hus kan kallas så.»
»Men så vet jag det. Nog av, jag vill att vi skaffa oss ett instrument, ett piano, och då är det icke värt att ta något fusk!»
»Detta kan aldrig vara ditt allvar, Lisa... du spelar ju icke!»
»Lika mycket... andra spela; det bidrar till sällskapsnöjet. Dessutom, om du äntligen vill veta det, sa har jag kommit överens med herr B.» - i parentes en av Lisas nya beundrare och kamrerns avsky - att taga lektioner av honom: han är mycket snäll i musiken, och den informationen kostar dig ingenting.
»Jo, jag ser var det skall bära hän... den där pitscherstickarn skulle sitta här och ge dig lektioner! Han är icke här ofta nog ändå! Nej, detta får du mig icke till; jag säger bestämt att jag aldrig går in på det.»
»Gör som du vill - i morgon skall instrumentet ändå vara här! Summan är icke större än att jag kan låna den, och undervisning tar jag av vem jag behagar.»
»Men jag förbjuder det, Lisa!»
»Vad hjälper det att du förbjuder? Vad vill du väl taga dig till, när herr B. kommer hit och vi sätta oss till fortepianot! Kan du köra ut honom eller kan du ens i hans närvaro visa din galna svartsjuka?»
Nedböjd bekymmer, kvald av oro och framför allt av svartsjukan, som utgjorde hans största plåga, stödde kamrern sin panna mot kakelugnskanten: han ville överlägga om ett medel fanns att bringa Lisa till förstånd, men innan han hittat något sådant, vilket ej var så lätt, öppnades med mycket slammer dörren, och den gulhårige löjtnanten, numera en av Lisas förtroligaste vänner, inträdde jämte den förut omnämnde musikaliske herr B.
Lisa reste sig hastigt, och sedan herrarna hälsat värdinnan med en ledighet, som kanske av en sträng granskare kunnat anses allt för ledig, och i förbigående gjort en likgiltig bugning för värden, framdrogo de var sin taburett till soffan - och ett samtal, innehållande allt slags nonsens, vilket Lisa dock höll för att vara mycket snillrikt, tog nu sin början.
Kamrern, som varken ville deltaga i samtalet eller kunde förmå sig att lämna rummet, pinades under dessa timmar värre än en häst, som fått en fluga i örat. Då det var större sällskap, träffade han åtminstone någon människa, med vilken han kunde tala ett klokt ord, men dessa herrar, som pladdrade om musiken i varje opera, berömmande eller kritiserande, allt efter tidningarnas omdöme, och i samma andedrag hopgyttrade baler, slädpartier, maskerader, spektakler och konserter, de voro mer än odrägliga - ty varifrån de utgingo och var de än stannade, så blev alltid slutet att det sliskigaste, om icke just det valdaste smicker utströddes för Lisa.
»A propos musik, mina herrar», sade unga frun djärvt, »ni ha ofta beklagat att vi, som annars ha det tämligen komfortabelt, saknat en i sällskapslivet alldeles oundgänglig sak. Vad tror ni då: jag har i dag, blott med ett par ord, nämnt till min man om nöjet att äga ett piano - och strax har han givit mig löfte att överraska mig med ett sådant i morgon. Ack, käre Lassman, du är för god, du skämmer alldeles bort mig!» och Lisa steg upp, gick fram till sin ur koncepterna helt och hållet bragte man, klappade honom på axeln och kysste honom på pannan, detta senare i den mest graciösa ställning, beräknad att vinna åskådarnas avund.
»Vad de äkta männen äro avundsvärda!» sade löjtnanten och vände sig om, för att slippa se något så upprörande som den vackra Lisa, smekande sin gamle hälft.
»Vi kunna då redan i morgon afton börja lektionerna?» inföll herr B. med en blick, endast ämnad åt frun, men vilken olyckligtvis även uppfångades av mannen.
»Ja, det går an.»
Men nu var det kamrern omöjligt att längre stå ut. Han gick in i sin egen kammare, hopknäppte händerna och lutade huvudet mot dynorna i sin gamla ungkarlssoffa - han var olycklig, mycket olyck]ig, den stackars själen!
Följande eftermiddag blev fortepianot - som Lisa på förhand beställt - inflyttat i huset, och samma afton tog hon, trots sin mans böner, den första lektionen.
Man ser att Lisa gjort betydliga och skamliga framsteg till det mål, som hon från början föresatt sig. Hon behärskade sin man först genom en konstlad ömhet, sedan genom tårar och böner och till slut genom ett fullkomligt oblygt trotsande på sitt välde.
Efter återkomsten från landet, där hon under sitt umgänge med den unge komministern utvecklat sin medfödda talang för dubbelroller - varpå testamentsaffären var ett talande bevis - lade hon väl i början något, men efter hand alldeles intet band på sig. Ett missöde, som träffade henne strax efter återkomsten till Stockholm, utövade också ett icke obetydligt inflytande på hennes sårade fåfänga, vilken, för att hämnas, ansåg sig böra mångfaldigt ersätta förlusten, ett misstag som bidrog att föra henne fortare än hon annars kommit på villornas vådliga väg.
Man erinrar sig att Lisa vid hemkomsten saknade sin tillbedjare, kungl. sektern, och erfor att han rest till landet. Ändamålet visste hon ju: det kunde icke vara något annat än att uppsöka henne. Till en början var även händelsen sådan, men olyckligtvis råkade Rosell under sina små extra utflykter att göra bekantskap i ett alltför hyggligt och trevligt prosthus, där en ung, vacker dotter, en undangömd blomma i dalen, levde med en hemgift, efter sägen och på god grund, tillräcklig att låta honom icke allenast hemkalla alla sina kringvandrande reverser, utan även att nedlägga den »vigilans», varmed han hittills hållit sig uppe. Både flickan och hemgiften behagade honom över måttan. Den förra, en täck, livlig blondin, ägde hela nyhetens fängslande behag - Lisa, liksom alla kungl. sekterns föregående kurtiser, tillhörde brunetta skolan - och den senare, nämligen hemgiften, ägde denna angenäma soliditet, som är så önskvärd, nära nog oundgänglig, då mannen ärnar göra kärleken till något mer än ett svärmiskt skämt.
För Rosell var fyndet av en rik och vacker flicka, som han fick tillfälle göra sin kur, en riktig fågel fenix, och han hade icke särdeles svårt att övertyga sig själv, att han börjat ledsna vid Lisa och hennes behagsjuka. Dessutom ville han erinra sig att han redan länge gjort sig starka förebråelser för sitt handlingssätt mot den hedersmannen kamrern, som så vänskapsfullt bistått honom i mången nöd. Och för att göra slut på denna numera obehagliga affär, var det, snart sagt, hans plikt att gifta sig. Lisa fick naturligtvis söka trösta sig så gott hon kunde. Men på det hon ej måtte taga döden av sorg, i händelse nyheten om hans förlovning - Rosell antog den som given - hunne hennes öra utan alla förberedelser, så beslöt han, med den ridderliga artighet, varav han alltid berömde sig, att ändå uppsöka henne och själv varsamt, men bestämt tillkännagiva henne sin visst icke oersättliga förlust.
Med detta goda, av riktig människokärlek förestavade beslut började kungl. sektern litet allvarsammare efterspaningar om sin f.d. väninnas vistelseort och fick ganska ordentligt reda på den. Emellertid ville händelsen att han, för att sköta sin viktigaste angelägenhet, kom att fördröja sig några dagar i den omnämnda trevliga prostgården, varav hände att han icke hann fram till bestämd ort förrän efter kamrerns avresa. På sin fråga vad orsaken varit till detta hastiga uppbrott erfor han av mor Lena, som var ganska stött på Lisa och ej begärde något bättre än att få lätta sitt hjärta, en lång, tvetydig historia, vilken innehöll att den unga frun blivit kär i deras pastor och alltjämt haft möten med honom i skogen. Slutligen hade det gått så långt, att den omisstänksamme kamrern själv fått öppna ögon och en vacker morgon helt tidigt »kommit över dem», då han blivit Så tokig, stackars karl, att han rest av med frun, som visst och sant var fräckare, än mor Lena ännu sett någon kvinnomänniska vara. Hon hade icke ens sagt så mycket som tack för allt det besvär och den uppståndelse hon gjort.
Detta och mycket mera, som inte satte Rosell i så synnerligt stor förvåning, meddelades honom av den förolämpade värdinnan, och han beslöt att visligen draga nytta av sina underrättelser. För honom lättade denna händelse skilsmässan: den blev därigenom till och med så hygglig som möjligt, ty han kunde nu spela den förorättade, som bröt sin boja, i harmen över att vara bedragen.
Allt detta var ju så ypperligt som någonting kunde vara, och för att icke slutligen blottställa sig för ett muntligt samtal, skrev han efter återkomsteu till staden följande biljett till Lisa:
»Min fru!
Sedan jag tillbragt all den tid, jag kunnat undandraga mina tjänsteplikter, med att uppsöka dens vistelseort, som för icke så länge sedan stod i det vackraste ljus för mig, fann jag slutligen målet. Förlåt, om ord felas mig att uttrycka de känslor, jag erfor, då jag fann mig hava blivit så fullständigt ersatt. Vare nog sagt, att jag hört hela det artiga äventyret, och tillåt mig bifoga endast dessa ord: Den kvinna, som så offrat åt flyktigheten, kan aldrig mera bliva något för den, som med ånger erinrar sig det förflutna.
R-ll.»
Ingenting kunde övergå Lisas glädje, då hon läste denna lilla biljett, som hon ansåg vara dikterad av den bittraste svartsjuka. Vad hon var smickrad av detta bevis på en brinnande låga! Hon var övertygad att hon blott behövde ett ord för att återbringa den upproriske i sitt forna ledband, men till och med detta ord ville hon ej utsäga, ty han skulle nog infinna sig för att tigga det. Men väntan blev något lång, och då dag efter dag förgick utan att Rosell hördes av, beslöt hon att stilla hans förtvivlan och skrev följande rader:
»Kom tillbaka, narraktiga människa! Jag har icke varit dig otrogen - och mitt ord måste vara dig mera, än alla elaka tungor i världen. Men du är straffad tillräckligt för din misstro och återupptages till nåder av
Lucie.»
På denna biljett, tillbakasänd samma afton, voro endast de orden tillagda:
»Jag återkommer icke.»
»Nu brann Lisa av harm, nu först tyckte hon att hon älskat Rosell, och sedan hon, trots sin stolthet, gjort flera steg till försoning, fattade hon den lättsinniga tanken att visa det hon ändå, när hon behagade, kunde hava en hel svit av beundrare. Alla hennes tillställningar gingo emellertid förlorade på Rosell, som nu hade huvudet uppfyllt av allvarsamma planer. Han återvann kamrerns forna aktning och välvilja, därigenom att han alldeles undvek Lisa, och gubbens fulla förtroende, då han, efter ett par månaders kurtis och frieri och ett halvt års förlovning, firade sitt bröllop med den vackra prästdottern och därefter infriade alla sina skuldförbindelser.
Någon gång i förbigående tittade Rosell även upp till kamrern, för att såsom fordom språka en stund med honom på hans kammare. Den unge, lycklige, äkta mannen åhörde med berömvärt tålamod den gamles klagan och gjorde sig numera icke samvete att giva honom en och annan vink om iakttagande av husbondeväldet. Men det tjänade till intet, ty regerad av Lisas järnspira, kunde gubben aldrig mera komma till rätta med sin gamla ton.
Sedan allt hopp försvunnit att återuppliva kurtisen med Rosell, bemödade sig Lisa att komma på en vänskaplig fot med honom och hans unga fru, men även detta förekoms av kungl. sektern, som icke ville ge sin hustru ett så farligt umgänge.
Lisas försök i övrigt att få sin sällskapskrets ökad med flera bildade fruntimmer avlupo lika fåfängt. Hon hade möda nog att bibehålla sina första bekantskaper, framför allt sedan hon till sitt förtroligare sällskap upptagit en dam av nog tvetydigt rykte. Då gubben häremot vågat några invändningar, ville hon, såsom vanligt, icke höra. »De stackars fruntimren», hette det, »äro alltid tadlade, och jag hoppas att opåtalt få välja det umgänge, som jag själv önskar!»
Man skulle ej tro att fru Norman, när hon kunde slita sig från ståndet, icke mer än en gång försökte hejda sin från barndomen bortskämda Lucie och visa henne faran av att få dåligt rykte och faran av att bringa kamrern därhän att ändra testamentet. Men Lisa tog emot sin mors råd i en ganska förnäm, att icke säga avvisande ton. Och ett par gånger, då moderns besök inträffade på samma gång som de nya bekantskaperna, visade sig dottern så generad att fru Norman bleknade, gick hem och urladdade sin förtrytelse för den stackars hovmästarinnan, som av sjukdom var fastbunden vid huset.
»Men», tröstade sig fru Normant »det är gubbens
eget fel! Du vet, Malla, vilka goda anlag hon hade!»
