Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inbillningens logik. Ur bref från en tecknare till en språklärare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 6 INBILLNINGENS LOGIK.
Det är icke ens min vilja, ty hon, liksom det jag
skrifvit, är blott summan af ett långt bråktal. Jag
är icke ens en droppe i det oändliga utan otaliga
droppar, som för ett ögonblick flutit samman. Lär
mig då, att ödmjukt älska det oändliga. Men nej,
jag kan det icke. Inbillningen vägrar. I stället
älskar jag de par, tre människor, som i lifvet stått
mig närmast och som jag ofta stött tillbaka. Intet
i världen, intet älskar jag såsom dem, och det
synes mig som skulle inga evigheter kunna
öfver-lefva den kärleken. Bredvid dem är allt annat
tom rök. Här råka tanke och inbillning i
tvekamp, men jag tror på inbillningens fjärrsynthet.
Död, död, hvar gömmer du då nyckeln till
gåtornas gåta?
Den fattiga sköterskan bredvid sängen förstod
honom icke utan höll tigande hans händer, medan
ögonen brusto, och inbillningens diktare somnade
bort, stammande namnen på de sina.
Sent en natt gick jag öfver Johannes’
kyrkogård. En vindstöt rasslade i det frusna gräset på
en tufva utan kors eller sten, och ovillkorligt
hejdade jag mig. — Där ligger poeten Ignotusl —
mumlade jag. Fullmånen stod på himmelen och det
hviskade och suckade omkring mig. Jag ville gå
vidare, men åter och åter måste jag vända och se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
