Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vår tid, betraktelse genom en föreläsares glasögon om fem hundra år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
VI OCH VÅR TID.
undas den lilla gossen Arcole, som dog
hjältedöden på en af barrikaderna vid Seinen. Det har
blifvit tomt och flackt i världen sedan* orättvisan
blifvit mindre och sedan intet våld förföljer /oss.
Ack att jag kunde blifva en af adertonhundratalets
människor! Tillbaka längtar jag till de förgångna
tiderna, till orättvisan och svårigheterna, till
kättarbålen och krigen, till offervillighetens hänryckning!
Nu vill jag kasta min mask. Nu skall ni
förstå mig. Jag har icke upprullat dessa skildringar
för att brännmärka adertonhundratalets människor
utan för att lyfta dem ur det mörker som begraft
deras minnen och för att visa, hur här lika väl
som när det gäller romare eller fornasiater kläderna
bedraga. Alla voro vi syskon af samma hjärta.
Jag ser i adertonhundratalets morgon en värld
af blid oskuld och drömmande natursvärmeri.
Jag ser vänliga flickansikten med en lock vid
hvardera tinningen titta mellan fönstrens stärkta
gardiner, och kärlekssånger ljuda kyskt och sakta
från den blyge magisterns guitarr, medan gamlefar
ansar sina rosenstånd vid trädgårdsgången. Men
åskmolnen skockas allt högre och dystrare och
färgerna gulna. Blommorna sluta sig. Alla vänta
ovädret — den stora, allt ödeläggande revolution,
som slutit förbund med de vilda naturmakterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
