Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vår tid, betraktelse genom en föreläsares glasögon om fem hundra år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år efteråt skulle vara ett slags Amerika, befolkadt
af schackrare. Bakom deras svarta rockar och
styfva skjortbröst skrek hjärtat efter räddning,
efter den längtade solmorgon, då gamlefars slutna
blommor ännu en gång skulle slå upp sina ögon.
Måhända bedrar mig det skrifna ordet. Kanske
var det blott jämförelsevis få som kände det så.
Men voro de också bara femtio eller hundra,
bland de hundrade ville jag ha stått för att få
verka och önska och böjas till jorden — hvar
stund nära att skratta åt min egen oförmåga. De
stego till helvetet för att smädande hämta facklor
och virke till brand. De gingo till historiens
rustkamrar och ända till templen på Indiens berg
för att få dricka sig otörstiga vid lifsens källsprång.
Några få af dem kommo tillbaka med vatten i
händerna, och, medan århundradets sol gick ned,
hällde de längtansfullt det vattnet på sagans
tulipaner och ljustillbedjandets solros och på alla
gamlefars blommor. De kommo med kläderna
rifna och håret grånadt — men glömska växte snart
öfver de långa vägar, som de varit nödda att gå.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
