Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Vid Kommajoki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på väg att vika för döden. Då vill också glädjen vika för
vemodet och sorgen.
Slika tankar välvde sig dock ej under Paavas mössa med
den röda kluten i toppen. där mannen gick med vaggande gång
och ledde första renen i raiden.[1] Han var endast betänkt på
att i tid nå Kummajokis dal. så att kåtan kunde slås upp, innan
mörkret fölle på. Eljest kunde det bli svårt att reda sig, och
med koket från grytan kunde man få vänta till morgonen.
Det skulle ha varit för hårt, när alla tågat från fjällen, vandrat
över Kuokimmuodka, vadat i bäckarna, stretat uppför backarna
och slitits med trilska renoxar.
Det var inte en raid, som kom tågande där: det var två.
Nio eller tio renar i varje. Amma ledde den andra. Se hur
han skuttade från sten till sten på den gamla moränen.
Kvinnor och barn följde efter så fort de förmådde. Det vill säga
att den lilla treåringen i blåa kolten med röda snörena och med
händerna i de ofantliga vantarna fick rida, sitta på den vita
härken, fick sitta ensam och trona bland hudar och byttor,
medan de allra minsta små slumrade ljuvt i sina röda kumsior med
finaste mossa uti. De gjorde nytta ändå såsom motvikt mot
andra bylten, som renarna buro. Man hade tagit de sedigaste till
barnen. De sleto ej i remmarna och illfänades som de andra
i den långa raden för att få friheten åter eller hindra att det
gick för fort.
Jo, man hann ned i tid och kunde få undan det värsta,
medan det ännu fanns möjlighet att se. Det är alltid tryggt, ty
aldrig kan man veta, vad för otyg som är på färde, när
mörkret faller på. Det finnes folk som utan att veta det trampat
på grodornas »stormor», stor som en människas huvud, och
fått gift i kroppen för all sin tid. Så gick det med Lunte
Andaras hustru vid Vuoskojaure. Man kan komma att störa
trollsparven, som är Birrus onda ängel. och då kan Birru själv
komma ut och förgöra en. För att inte tala om ganfoglar och
huvudlösa dödingar, som då driva sitt spel i luften och som
voro mycket värre i forna tider än nu. — Och det var just i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
