Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Vid Kommajoki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men även gudarna längtade efter hjordarnas fett och
blod. Långt ifrån kåtorna, en bit från Mukkavuoma bland
skogens trän stodo de i dyster enslighet. Där nära vattnet
hade Viros-Akka sin heliga passe, och hela hovet av seitar stod
i krets omkring. De voro hemska att skåda fjällfolkets
gudar: Stenar av hiskelig form, förvridna och skrumpna, bistra
odjur lika, stora stubbar med rötterna upp, knotiga vridna
armar sträckte de mot jorden, sträckte de mot himmelens sol. De
tålde den ej. »Den skall väl gå ned!» tänkte de. »Då är det
vår tid.»
Men trädens kronor glödde ännu i det dalande ljuset.
»Lämna oss inte!» sade björkarnas löv där de darrade i
aftonbrisen, »lämna oss ej i mörkrets våld». Likväl segrade
mörkret. Skuggorna föllo så dystra och svarta från Njaukas branta
ås. De blevo allt längre och längre, och det blev allt tystare
och tystare i nejden. Det var blott som en sakta viskning,
när älvens vatten silade fram mellan strandvidets rötter. Så
tyst, så tyst i dal och på fjäll, att forsen i fjärran förnams.
Nu hade dunklet svept sig kring gudarnas gård.
Då kommo mörka skepnader tassande där på stigen längs
stranden. Det knakade svagt 1 de torra grenarna, och det
hördes, när björkarnas kvistar slogo mot den stora gryta av malm,
som offerprästen bar, han gubben där, som kom smygande
bland buskarna, han nåiden med det svarta stripiga håret,
nåiden som kände besvärjelsens ord och konsten att tala till de
döda.
Han kom med sitt mörka tysta följe som smög fram likt
skuggor. Ty mörkt skall det vara och tyst skall det vara,
när man nalkas fjällens gudar. Endast eld som förtär och
förstör tåla de väl, och det flammade snart en sådan bland
skogens trän och speglade sig i Kummajokis mörka vatten. I den
eldens sken såg man fjällens söner komma fram en och en med
blottade huvuden, krypande och ödmjukt. I den eldens sken
såg man också djuret, som skulle offras. Det stod redan
bundet vid björken, som flammade likt lågan invid, den där
slickade malmgrytans kanter.
Och nåiden kom med sin långa kniv och sin yxa. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>