Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - De dödas ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lagt ut sina nät. Hitta ut ur dem, den som kan! Men Oluk
själv var ju med — och han kunde.
Dock bättre än han kände fåglarna vägen, där de summo
långt framför båten, vredo de långa halsarna runt omkring,
försvunno en stund bakom kröken men syntes igen vid en
annan. Det var Oluks två svarta lommar, som med honom
delade sjöarnas fisk samt för honom tydde vindarnas språk
och skyarnas gång. »Ka-ko! Ka-ko!» säger lommen, och
himlen blir klar. »Var luk! Var luk!» varnar han, när stormen
och regnet äro nära.
Men hu, vad den fågeln är hemsk, när han höres där
bortifrån det avlägsna träsket, från svarta tjärnen i ensliga
myren, där vindarna svepa så kalla från fjällen. Ängsligt
klagande, tröstlöst bedjande höres hans skri. Han ropar om nåd
hos vår Herre.
Det var ju så, att när Ibmel skapade djuren, då skapades
fåglarna ock. Han skapade vart par för sig, och fötterna
lade han särskilt, de röda för sig och de grå för sig. Men då
lommen skulle hava sina, så funnos där bara grå. Lommen
blev vred och sade: »Sådana vill jag ej ha! Hellre jag flyger
utan!» Och så for han sin väg. Då tog Ibmel upp fötterna och
slungade dem efter lommen. Och därför sitta de längst bakut i
hans kropp. Han kan icke gå, endast flyger, simmar och dyker
till evig tid.
Där såg man dem åter ödemarksfåglarna lotsande båtarna
genom slingrande vatten, genom vatten så klart att ingen kan
se det. Lätt gled den fram båten med döden uti under bågar av
gulaste guld, som regnade ned och möttes av guld, som höjde
sig upp utur djupet. Och gulnade bladen simmade sedan vid
båtens sidor och följde den döde till det mörka vatten, som
famnar de dödas ö.
Där borta svävade ön mellan mörka himlar. Tunga moln
hängde ovan, tunga moln syntes nedan, och stum var all världen
runt omkring, när dödsbåten nalkades stranden.
Björk och vide fyllde hela Kuolemansaari. Men såg man
noga efter, sedan farkosten stött emot land, fick man skåda
märkliga ting. Där bland dvärgbjörken ligger en gammal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
