Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Sokea Ani
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rike Nikolas dotter. För henne var allt vad hon nu fick höra
såsom kommet från en annan värld, och då Lars Larsson
hunnit till det där om klockor av silver och guld, som klingade så
ljuvligt, då var det, som hade denna nya världens portar
sprungit upp på vidaste gavel.
»De ringde och ringde», sade Lars Larsson, »så det
darrade invärtes uti en. Än var det som ett väldigt, härligt dån
och än som den mildaste fågelsång.» Aldrig hade han hört
något sådant. Ja han ville nästan gråta, så karl han var. »Det
var som om änglarna hörts från himlen.»
Och så hade Lars Larsson varit i en kyrka, där prästen
predikat, så han aldrig hört maken, fast han ingenting
förstått, och där det var strålar av sol och änglar av guld och
silver med gröna blader, och där man sjungit så härligt som
han aldrig hört, och där de spelat på ett speleverk, grovt ibland
och fint ibland, men ljuvligt och rörande, »så man rent ville
gråta», tillade alltid Lars Larsson. Lars Larsson var en stor
och kraftig man, men han var också en känslig man. »Ja
vackrare kunde det väl knappast vara i själva himlen», brukade
han alltid sluta, och då sade alla lapparna »voil! voi!» och
vaggade av och an med kroppen.
Och så tog han fram ur kistan sitt stora vackra brev med
kungens eget sigill dinglande vid. Man kunde taga och tumma
på att allt var riktigt sant.
Ani hon satt där vid dörren med. vidöppna ögon. Hon såg
alltsammans som i en syn. Hon sade icke »voi!» men hänryckt var
hon i alla fall. Aldrig hade hon trott, att här på jorden kunde
finnas så mycken ljuvlighet, härlighet och storhet. Men intet
hade så gripit henne som talet om dessa underbara stora
klockor av renaste silver, vilka, efter vad hon kunde fatta,
hängde ända högt upp under himlen och ringde ned till jorden,
så att det dallrade ända in i en människas hjärta.
Kyrkan i Torneå stad, hvilken var alldeles ny. hade också
två klockor, de vackraste i Västerbotten, men Lars Larsson,
som även hört dem ringa, när han reste upp för älven igen,
hade förklarat, att de i jämförelse med kungens där nere voro
såsom koskällor att akta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
