Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Första boken
- Sokea Ani
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade hon dock kvar, och det var Vuollabas kyrka, kapellet 1
Rounala, som han varit med om att bygga. Där kände hon
sig såsom hemma, och då hon såsom fattig lapp-piga följde de
andra dit under helgerna, välsignade hon fogdar och länsmän,
som tvungit hennes fränder till dessa kyrkobesök. Hon var
ej lätt att få därifrån, och när hon omsider efter en svår
snöblindhet nästan förlorat synen, lät man henne också vara. Man
byggde en torvkåta åt henne vid Saarikoski, och så vart hon
»Sokea Ani», Rounalas kyrkas trogna vårdarinna.
*
Nu hade han kommit åter. Hon hade funnit honom — i
stora vintergraven på Rounalas kyrkbacke. Att det var han
därom var hon så viss. I handen höll hon ju hans småvejsa,
dem prästen givit henne. Nog kände hon igen dem. hon hade
ju givit dem åt honom, när han flydde den mörka natten. Hon
hade tagit sina egna; och det fröjdade Anis hjärta, att han
gömt dem så väl under de många åren. Med folket, som
kommit från Norge och sett den okände mannen, hade hon ock talat.
Det fanns intet tvivel, och om något ändock stått kvar, skulle
den korsmärkta boken, som prästen tagit ur hans kista, gjort
slut därpå. Däri stod ju Vuollabas namn.
Nog hade hon gråtit där nere i graven, när allt folket gått.
Hon hade suttit invid den söndriga pulkan och strukit så ömt
med handen över den lossnade barken, som dolde honom, vars
drag hennes skumma ögon ändå ej kunnat se. Men hon
fröjdades ock, att han varit Herren trogen in i det sista, och trogen
mot henne ock. Nu var han ju gömd i helig jord och kommen
till Herrans hus. Det skulle hon än trognare vårda.
Det var mörkt nere 1 graven. Men när hon kom upp, var
det ljust över bländvita snön, när solen gick ned bakom
fjällen i väster. Och solen den kunde hon se. Det var så
underbart ljust över berg och dal. Det var likt uppståndelsens
morgon. Om den stora vita skaran, som ingen räkna kunde, hade
herr Georg talat, och Ani såg den så visst, fast blott genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:57:43 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/klotrumm/0053.html
