Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Trolldom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullbordats, och då köttstyckena till dopmåltiden buros in till grytan,
däri nytt vatten sjöd och bubblade under den sotiga grytlänken.
»Korkea Lalla är kommen!» skrek Sarri om och om igen. »Han
ligger och skriker och stönar alldeles förskräckligt nere i stora
vintergraven. Mitt ibland alla liken. Vrider sig, kvider,
gråter och ryter. Voi, voi! Det kan inte vara någon annan
än han. Hans röda pulka stod vid kanten av graven, men
renen hade sprungit sin kos. Voi, voi! Jag vågade inte stanna.
De underjordiska kommo upp ur graven och satte efter mig.
Se där äro de!» skrek han, medan kallsvetten droppade från
hans panna. Så föll han ned i snön liksom död.
Ja, han brukade komma så där Lalla, alldeles
oförvarandes, när ingen anade det minsta. Och det betydde antingen
ofärd eller också en stor lycka, ty Korkea Lalla hade makt att
mana fram båda delarna. »Undrar vad han nu skall göra?»
frågade lapparna, där de klungat sig kring. den slaktade
renkon, under det andra sökte ruska liv i Pikku Sarri, som efter
en stund slog upp ögonen. Det undrades, om man skulle hjälpa
Talla upp ur graven, och om han inte kunde hjälpa sig själv.
Men de flesta tyckte som så, att det var bäst i alla fall att gå
dit och få upp honom, ty fick han hat till någon, kunde han
sätta »genfärd» på en sådan, och i hela Tornedalen fanns ingen
kraftigare nåid, som kunde mana bort den. Gamle Ukko var
rakt ingenting mot Lalla, och inte Oluk heller, fast han hade
alla tänderna i behåll.
Alltså begåvo de sig bort till kyrkan några stycken. Det
började bli klart norrsken, så det var lät att se sig för, och när
de kommo till kyrkbacken och stora vintergraven samt drogo
ifrån bräderna, sannerligen låg där någon i vit päls, och när
ett par av dem kröpo ner, sannerligen låg han där mellan ett par
döda och var liksom död själv. Det var hemskt förstås att gå
ned till alla liken så där i mörker och fladdrande norrsken,
men man hade kvicksilver på sig i pennfjädrar av vildgåsen,
så genfärden eller maanelatjat kunde inte bita på en.
Ja, där låg verkligen Korkea Lalla, hade vänt pälsen
bakfram, krängt mössan och slagit grytlänken från sin kåta ett
par varv om livet. När de ruskade honom, vaknade han till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
