Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Trolldom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slut, stönade alldeles förskräckligt, vred sig och våndades. Han
bad att få brännvin, och det fick han, ty Antta Perän Anttas
Matti hade alltid sådant med sig. Då kvicknade han vid, och
hur det var fingo de Lalla upp ur graven. Men han var
mycket stor och tung, så det var inte så lätt. Han bara skrek
»voi, voi!» och när han äntligen kommit upp och fått en sup
till, började han berätta om sin dröm och hela färden till
Rounala.
Han hade förstås velat fara till sin syster det första han
vaknade på morgonen, och spände han då för sin bästa körren.
Men den orkade inte få honom ur fläcken. Han spände för en
annan, men den orkade inte heller. Då lånade han Nikku Blindis
största dragoxe, som var den starkaste i byn. Men inte heller
den fick honom ur fläcken, fast det bara var Lalla och trumman
och grytlänken i pulkan.
Lalla förstod då, att han hade de underjordiska emot sig,
och att den jabmek, som ville taga hans syster, hade sänt ut
någon för att hindra honom. Den där hade förtrollat renarna.
Nåja, han fick väl giva sig till tåls en stund. Han gick in i
kåtan, där hängde grytan över elden, han åt ett bra mål till vägkost
i förskott, och så somnade han och drömde igen. Han drömde.
att en treårig renoxe kom fram till kåtan och stannade där,
och när Lalla åter vaknade, stod samma ren framför hans
pulka. Han satte den för — och se den orkade draga. Men
endast Lalla kunde se renen. Alla de andra tyckte, att pulkan
gick av sig själv.
Det bar av genom ödsliga nejder, uppför berg och utför
med svindlande fart, över frusna sjöar och stelnade myrar,
genom djupa mörka furuskogar, där drivorna hängde tjocka
vita på trädens grenar, genom skogar av björkar, vars
kvistar, klädda av fjällens dimmor i glittrande skrud, tindrade i
solens sken och sedan av månens strålar, när natten omsider
svepte sin slöja över den stora ödemarken. Genom natt och dag,
genom dag och natt gick färden fram, och de vilda djuren
flydde in bland buskar och bergblock, när de sågo Lalla komma
åkande i rasande fart, men ingen som drog hans röda pulka.
Då han hunnit över Taavaenos frusna vatten och den stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
