Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Rounala klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han hoppades att få en präst dit och att lapparna lika gärna
skulle samlas till detta nya kapell, som ju också låg efter
deras flyttväg. Då nu inte Rounalakapellet mera skulle
användas, hade den anordningen träffats, att dess klocka flyttats
till nyssnämnda nya Enontekis kyrka, fast man ej haft mycket
glädje därav. Länge dröjde nämligen ej, innan klockan fick en
stor spricka, så att den ej kunde användas mera.
Efter en tid hade det emellertid kommit en
guldsmedsgesäll strykande från Finland upp i bygderna, och då han
erfarit om Rounalaklockans öde, hade han erbjudit sig att löda
ihop den, blott han finge tillräckligt med silver, och på en
marknad gjorde han lapparna förslag härom. - Givmilda som
de alltid äro, samlade de ihop en hel del silverslantar för
ändamålet och gåvo gesällen. Klockan togs ner och gesällen lödde
och arbetade i flera dagar med det silver han fått, till dess
sprickan vart helad. Klockan glänste av malm och silver, när
arbetet var slut. Lapparna betalte gesällen rikligen, och så for
han sin väg.
Men när klockan åter kom på sin plats och man ringde
med den första gången, sprack den genast ännu värre än förut.
Man undersökte saken och fann, att gesällen lött ihop springan
medelst ett par nedsmälta tennstop och sedan rymt med både
silvret och betalningen.
Lars Örbos hette en gammal lapp, som satt där för att se
sig mätt på de tre höga herrarna. Sådant skådespel bjöds ej i
vardagslag. Han kunde litet norska, som han lärt uppe vid
Nordhavet, och han började förstå, att de lärda männen
avhandlade historien om Rounalaklockans öde. Han spetsade
öronen mer och mer, plirade listigt och kunde inte styra sin
talträngdhet. Det var ingen som kände, huru det gått med den
klockan bättre än Lars Orbos. Han hade ju själv varit med
om att flytta den. »Visste inte prosten det?»
Nej, det visste inte prosten, men efter Lars så innerligen
gärna ville förtälja sina erfarenheter från den märkvärdiga
klockflyttningen, så fick han till slut; och skulle det varit
synnerligen tacknämligt, om jag kunnat skildra tilldragelsen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
