Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - En jordafärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Magister Gran gick omkring trugande gästerna att skaffa
sig god aptit ur väldiga glas fyllda med brännvin och öl eller
med »kalja» gjord av öl, vin och socker, varjämte han å änkans
vägnar såsom honorar för personalierna överlämnade « en käpp
av silver till herr Johannes Plantinus.
Äntligen satt man vid borden, allas längtans mål. Där
var ingen ände på kött, soppor, korv, fisk, sylta, ost, tårtor,
bröd, fågel och puddingar i otaliga former utan all ordning
eller reda, och sedan man läst till bords, började man äta. Man
åt och teg, teg och åt, tills den svåraste hungern var stillad.
Men sedan löstes tungornas band, och prosten Plantinus, som
placerats mitt emot de tre fransmännen, underhöll dem flitigt
på latin, till dess efter det mera planlösa pokulerandet talens
och skålarnas långa rad skulle börja.
Först drack man den saligen dödes skål, så änkans,
därefter alla barnens, alla mågars, alla svågrars och alla
svägerskors välgång, varefter man övergick till de högofficiella
skålarna. Till de utländska gästernas ära tömdes bägarna 1 botten
för den franske konungen, varefter ock den svenske kungens
dracks på samma grundliga sätt. Efter detta åt man en
stund och drack utan reda, varefter nya skålar följde under ett
par timmars tid, ty det hörde till att en särskild sådan skulle
utbringas för var och en av de i det förnämsta rummet
närvarande ståndspersonerna. Och när ingen ståndsperson och ingen
mat. mera fanns kvar, läste magister Gran en bordsbön, e)
så kort.
Allt hade gått sin regelrätta gång enligt den sed, som
följdes vid dylik hederlig begravning, man hade suttit i endräkt
och ätit över den döde, druckit i största sämja till hans ära,
prisat också varandra med långa tal och varit glad, mätt,
förnöjd och upprymd över att själva leva, men så kom det ett
missljud på slutet.
Monsieur de Corberon, som ju ej förstod ett ord av allt det
svenska eller finska talet, började bliva led på den Granska
bordsbönen, som aldrig ville sluta. Han undrade vad karlen
sade. »Je m’imagine qu’il prononce l’éloge funèbre de la
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
