Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Herdaminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem. Och då han tillika erinrade om riksdrotsets skrivelse, som
anbefallde de tre resenärerna åt alla som vederborde, och
påpekade att ett ogästvänligt bemötande kunde hava menliga
följder, beslöt man att taga de felande till nåder.
Magistern förde in Galliens tre söner. Alla reste sig
och bugade. Idel solsken igen. Det var bara ett missförstånd,
som det alltid är. Ja, visst var det ett missförstånd.
Det var nog någon av fäderna med kunskap i romarnas
språk, som ville börja ett gräl igen. De sökte bevisa lutherska
kyrkans gudomliga ursprung samt de påviskas villfarelser och
många vidskepliga bruk, men de tre katolikerna ville ej inlåta
sig på ämnet, de låtsade ingenting förstå. Lutheranerna
kommo ingen väg.
Bättre gick det, när man tillsporde dem om resan, och
sedan man allmänt druckit dem till i skummande öl, blev
stämningen nästan hjärtlig. De resande talade om. vilken underbar
färd de gjort och huru de långt upp vid Torne träsk, där
världen tog slut, huggit en inskrift, som förtäljde om deras bragd,
då de hunnit ända dit. De beskrevo de underliga vilda
människor de mött, män som inte voro längre än tre gånger avståndet
mellan fingrarna och armbågen samt kvinnor, som ofta voro
150 år gamla. De talade om de massor av fåglar de sett i
vatten och luft och berättade huru deras följeslagares pilar
alltid träffade djurens huvud, när de nedlades.
De hade hört underliga ting förtäljas om svalorna, som
icke flyttade, utan, när hösten kom, döko ned i träskens vatten
och dolde sig i gyttjan, där de sovo hela vintern för att, när
solen tog istäcket bort, åter höja sig mot skyn. Detta hade de
dock ej kunnat själva bevittna. Men vad de med egna ögon sett
var, huru ekorrarna under sina vandringar, med ett stycke bark
som båt och svansen till segel, passerade breda älvar och
sjöar, och de beklagade blott att de ej fått bevittna detta fenomen
mera än ett par gånger. Eljest hade deras vägvisare omtalat,
att man stundom kunde få se ända till tusen segel komma, och
att man en gång efter en storm hittat ungefär fyra tusen
skeppsbrutna ekorrar uppkastade på stranden.
När komminister Elingius, som skulle flytta till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
