Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - Vår Herres vandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väldiga block giva vika för vattnets press och komma dansande
ned för branta fjäll, plumsa 1 djupa träsket och sända ut runda
ringar, på vilka issörjan gnisslar och skramlar.
Och vart ta de vägen dessa väldiga vatten? Se hur de
flyta med stigande fart mot Tarras trånga pass där 1 öster.
Det stora träsket hade gripits av vårens längtan, där det
speglade solens bild, det svämmade högt över bräddarna, det ville
ned uti Torne dal, långt, långt. Med kraft, som ej stod att
hejda, pressade det sig fram, isflaken vältes på ända, Tarras
seitar vräktes i brusande vågor, och fram mellan skrovliga
klippor, som darrade för vattnens andar, vältrade floden fram
sin frigjorda mäktiga våg.
Det var som hade hela träsket kommit rusande genom
skogen. Björnarna, väckta av solen, flydde ur sina iden.
Vargarna drogo av fruktan mot högre vidder. Det knakade i träd
och grenar, rötterna sletos ur jorden tillika med stenar och
grus, isblocken kämpade om plats under yrande färden, de
gnisslade och klingade. Det bävar i jorden och berggrunden
skälver.
Men däruppe strålar himmelens sol, den lyser så varm som
aldrig förr vid denna årstid, och vandrar så stilla på blåa
fästet. Den skådar sitt verk och går fram på sin ban för att
lösa vårens andar.
Och när natten utan mörker nalkas, blir synen än mera
trolsk. Det glöder i furornas kronor, och över de vita fjällar
sveper sig purpurrött dis.
Icke litet fisk var i båten, när Matti drog den i land.
På stranden satt vår Herre och väntade vid en eld han gjort
upp.
»Du gjorde vad jag bjöd», sade vår Herre.
»Du bjöd, så jag gjorde det», svarade lappen.
Och så åto de av fisken som stekts uppå glöden.
Då öppnades Mattis ögon. Han såg vem mannen var. Hans
hjärta smälte i hans bröst. Han vågade ej tala.
»Tala du!» sade vår Herre och såg på honom.
»Hör du ej», sade Matti, »huru det dånar från Tarra?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
