Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Andemakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Då fanns det bara Långmatts kvar att vittna, och den
hade prästen riktigt i sina klor, som ni vet. Långmatts han
ställde sig så, att man inte skulle se, hur han lade
fingrarna, men jag hade nog ögonen på honom och sa hur det
var, så han fick befallning att lägga dem rätt. Nu
bleknade han liksom Anton gjort. Men Wickman spände
ögonen i honom, och han började eden. Vänta du, min gubbe,
tänkte jag, och efter Får-Olle fått liksom litet respekt för
mig, så sa’ jag högt, så alla hörde det: ’tycker inte nådig
domaren, att det är så varmt, så man borde öppna
spisspjället?’ Och därmed drog jag upp spjället, så det
smällde. Di skulle ni sett Långmatts. Han började darra i
hela kroppen och kunde inte få fram ett ord mer. Nog voro
de ihop med honom, att han skulle fortsätta. Men han bara
darrade och såg åt spisen då och då. — Ja-ja, Jafet
Keskikotila talade sedan om för mig, att han hade gått förbi
tingsstugan just den kvällen, och om han inte tagit alldeles
miste, så satt den lede uppe på skorstenen med horn och
klövar och bara väntade på att få dyka ned.»
»Men varken han eller Wickman lyckades i det
målet. Svårare mål hade Wickman själv, och han blev till
slut ålagd att gå vrångoeden för att freda sig. Det var
rysligt att se. Hu då! Han lade fingrarna på bibeln alldeles
rätt, och fast spjället ännu stod öppet, svor han så det
gnistrade. Men Lehtikangan Gusto, som stod nära honom,
talade sedan om för mig, att när prästen slutat eden, for
det en röd helveteslåga ur halsen på honom.»
»Voi. voi, denna legoherde!» ljöd det åter i
församlingen. Et! par av gummorna höllo varandra om livet,
vaggande av och an: »Voi, voi, denna legoherde!» Och de
suckade djupt. Stormen tjöt därute, snön hade alldeles täckt
de små blyinfattade fönsterrutorna. Det var mörkt och
hemskt, där vädrets makter voro lössläppta. Men ännu
hemskare var det, att mörkrets furste kunde få sådan makt
över en människas själ. Och det en prästs till. »Voi, voi!
Det var rysligt!»
Gummornas klagorop hindrade inte alls korpral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
