Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Rättegången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
datum voro ändå högre skrivelser från hans nåde
landshövdingen, från justitiekanslern Lilliestråleé och från
överståthållaren, hans grevlige nåde Carl Sparre, med bilagor från
komminister Avellan vid finska församlingen i Stockholm.
Och alla dessa höga skrivelser med nådiga stämplar och sigill
samt allt tillbehör sade med märkelig enstämmighet, att de
»talare», man skickat ned åt landet för att förvaras i
tukthus och dårhus, inte föreföllo så farliga för rikets lugn och
säkerhet. Komminister Avellan, vilken torde varit lika
hemmastadd i sina kristendomsstycken som den för fylleri
tilltalade kapellanen i Pajala, hade ju t. o. m. på avlagd
prästed förklarat, att de till fängelse i huvudstaden
förpassade för fanatiskt väsen beskyllda talarna befunnits
vara alldeles oskyldiga och sin salighet uppriktigt sökande
människor. Och hans grevliga nåde överståthållaren
förkunnade, att de voro mycket beskedlige, att de begått sina
salighetsmedel, blivit med Kungl. Maj:ts nåd hugnade och med
fri skjuts avgått till sin hemort.
Ja ja, de voro redan hemkomna och hade gått omkring
i bygden och talat om all denna grevliga och kungliga nåd
och Stockholmsprästerliga intyg på sann kristendom. Och
nu skulle domaren i Tornedalen sitta och döma dem, som
dessa goda kristna till salighet undervisat hade. Det där
finge Ottonius och Antman reda ut. De voro kniviga
jurister och teologer och kunde nog hitta på något.
Det var ej någon stor tingssal, i vilken Får-Olle
regerade. När han och nämndemännen, åklagare och
anklagade, kronobetjäning och vittnen samt några särskilt
gynnade ståndspersoner tagit plats i stora rummet och en liten
kammare, fingo ej många fler rum av menige allmogen, och
det fastän alla »gemene drängar och pojkar», som jämlikt
rättegångsbalken ej ägde att muntliga förhör bevista,
genast från början drivits ut på backen. Där såg man sedan
länge hela det övriga folket omgivande tingsstugan och sina
kära präster som en tät mur. De som kommit tidigast stodo i
den öppna dörren. Det fanns ingen möjlighet att stänga den,
fast befallning gavs flera gånger. Tingstjänaren kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
