Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Rättegången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det gick till i himlen, när magistern skulle dansa med
hennes syster.
Magistern svarade, att han aldrig uppmuntrat sådant,
och att ingen heller kunde det visa. Intet vittne kunde heller
fås i denna sak.
Men själv styrkte magistern med vittnen, huru de som
han vägrat skrifta, voro bundna 1 girighets snaror, huru de
legat och svurit på dödsbädden, huru Huukis käring övade
signerier, bannskap och andra oordentligheter, samt huru
andra lånat ut penningar åt fattiga mot ränta, utan att vilja
bekänna slik girighet såsom synd.
Då Ottonius ej lyckats varken med predikandet eller
nattvarden, sökte Antman komma sin ämbetsbroder till livs
med ett annat påstående: Magistern hade ju sagt, att den
historiska kristendomen ej hjälpte till salighet, utan att
härtill fordrades en andlig kunskap.
Men kapellanen ångrade snart, att han glvit sig in på
detta ämne, ty han och hela församlingen fick sig nu till livs
en lång predikan i den korsfäste frälsarens namn. Magistern
stod som i kyrkan och talade Herrens ord. Det var ej
någon, som kunde undgå att lyssna. Där gavs besked om den
döda historiska tron och den levande tro, som förer till liv
och salighet, så att domaren skruvade sig på sin stol och
Antman ville avbryta. Men magister Nils lät sig ej störas,
han predikade, förmanade, varnade och tröstade, glömde
bort hela tingssalen, domare, åklagare, vittnen och allt.
Han stod inför den levande Gudens ansikte och såsom hans
sändebud inför dem, till vilka konungars konung sänt honom.
Det var andlöst tyst i tingssalen, och långt ut på den
snöiga backen stod folket och värmdes av eviga livets ord.
Antman blev också varm, fast på annat sätt, han ville
komma ut, ty predikan var lång och han behövde röra på
sig. Men han kom inte ut. Det var för fullt av folk, han
kunde inte röra sig, och när det förlossande »amen» kom till
slut, fick han ej fram ett ord till invändning och var glad
att Ottonius ännu fanns kvar för att hjälpa honom.
Får-Olle var röd i ansiktet, han bläddrade i akter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
