Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - På sockenbud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
människohand. Närmare bygden hade yxan fällt vad som
behövdes för den glesa befolkningen; men det fanns på
denna tid så mycket att taga av, det fanns ännu kvar denna
mörka dystra skog av höga furor, på vilkas snötäckta
kronor och raka släta stammar månen nu lyste med sagans och
undrets ljus.
Ja, var annat än i sagans rike träffar man dessa
underliga gestalter, dessa jättar som stå så oböjda och stolta
under bördor, av vilka vardagens och prosans folk dignat
ned och tryckts till jorden. Och var annat än i sagans
värld träffar man sådana dvärgar och troll av underligt
vriden skepnad. Seitar eller ur graven stigande dödingar
från hedendomens tider kunde man tagit dem för, där de
syntes kämpa med vita makter, som himlen sänt för att
åter driva dem ned i mörkret. Hotande, vresiga och
knotiga reste de sig bland stenar och block. Vem skulle trott, att
det endast var murkna stubbar, enrisbuskar och unga
telningar av jättarnas släkt, som snön hade klätt i så
skrämmande skrud.
Och björkarna sedan där nere på iden lägre marken.
Kan väl någon mästares arbete i bergfint silver taga upp
tävlan med deras konstrika nät, när månens strålar
hjälpas åt att fullborda verket? Eller när de smäckra
stammarna vid den frusna myrens rand avteckna sig mot en
himmel, på vilken mästaren över alla just nu börjar måla
färger, som ingen dödlig kan blanda eller skriver en skrift,
som ingen dödlig kan tyda, ho vågar då kalla sig mästare
bland alla jordens konstnärer?
Herr Nils och hans körkarl voro båda av bondesläkt,
och allt vad de sågo hade de sett från barndomens dagar,
men vem måste dock ej tillbedja, när han förnimmer, huru i
nattens stillhet den evige skriver med sitt finger på
himmelens fäste. De flamma som eld de tecken han tecknar.
Det ilar som blixtar från himmelens ena ände till den andra,
det ljungar och lyser. Lågorna fara från öster till väster,
från väster till öster, de bliva ett kaos av fladdrande
strålar, åter lösa de upp sig i ensamma flammor, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
