Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - På sockenbud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på knä framför altaret, föllo de på knä allesammans i en
krets så nära till duken som möjligt. Det blev trångt, ty
bordet var ej stort, och prästen skulle förstås också ha en
plats.
Det var allt underliga nattvardsgäster i en underlig
kyrka: gamla och utslitna de flesta, grova och väderbitna
drag, grova kläder av vadmal eller skinn, lappade här och
där. Det var ej folk som i vardagslag brukade gå till så
fint bord, det var sådana som levde av hårt kornbröd och
surmjölk halva veckan och andra hälften av surmjölk och
kornbröd eller av barkbröd i oåren, sådana som brukade
bära sju lispunds bördor miltals genom skog och myr, som
fröso, när det var den tiden, och fördrogo
myggsvärmarna, när det var den tiden, som vadade i forsarna och spände
sig själva för viderepen, som halade och drogo båtarna
genom strykorna, så att blodet kunde springa fram under
naglarna, folk som bröt stubbar, så det knakade i ryggkotorna,
och vakade under höstnätterna vid tjärdalarna, som grävde
i jorden för kornet om vårarna och offrade det åt Herren,
när frosten tog det om höstarna, som gav skatt åt konungen
enligt budordet och lät panta sig av konungens fogde, när
det ej stod till att skaffa ihop nog.
Sådant folk var det, som låg på knä med händerna
stadigt knäppta och blicken allvarstung. Det hade nästan
brunnit ned i spisen, när ingen längre lade på ved, och de
döende flammorna slogo fram, blott då och då lysande över
rummet med en sällsamt mattröd färg, som gav en
anstrykning även åt bordet och gästerna. Det lilla ljuset,
som stod där mitt på den vita duken, gjorde knappast annan
nytta än att vara medelpunkten för allas blickar. Ty
man skulle väl någonstans se. Och när man såg på lågan,
flyttade den in i vars och ens öga. Det glödde i dessa
också, då de väntade att bliva delaktiga av Herrens
lekamen och blod.
Bara två voro ej med. Den ene var gamlingen, som
vilade i sängen där i hörnet — fast man inte kunde
riktigt veta hur det var. Och så var det Nissi, som ju inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
