Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Frestelsen i öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänsynslös en, som inte förstod att använda ingenieusa
omskrivningar och tournera sina bilder på ett kvickt sätt. Men
hon kunde ej hjälpa, att hon fann karlen originell. I hans
föredrag och för resten i hela hans person var det något,
hon visste ej vad, som småningom fångade och grep henne,
något som hon inte kunde komma undan, hur flyktig hon än
visste sig vara. Enfin — mannen föreföll henne slutligen,
om inte charmant, så åtminstone rätt intressant. Ett och
annat, som han sade, var ju för övrigt rent rörande. Hon
kände sig riktigt gudfruktig då och då. Att träffa en sådan en
mitt i vildmarken var ju rätt pikant. Det kunde ge stoff
till en liten historiett, när hon åter träffade folk.
Vad hade hon för resten annat att göra än att sitta
där hon satt och höra på. Hon kunde ju ej fortsätta
resan i sådant väder. Hon fogade sig efter ödets
skickelse, eller försynens eller slumpens — hon visste ej huru det
rätteligen skulle kallas — och blev allt mera upptagen av
talaren, hon som de andra. Han var för resten en vacker
karl. Värre kunde hon råkat ut.
Men nu var det han, som såg på henne en stund, men
bara en stund, och det spratt till i henne. Hade hon ej
sett den blicken förut? Dock den gled snart bort. Tänk
att hon ej kunde fånga den. Eljest var hon hemma i
konsten. I stället såg han på den där fula flickan med lingult
hår och uppnäsa, och nu på gubben i trasiga rocken, och nu
stirrade han liksom ut i rymden på ingenting. Eller kanske
såg han något. Det nästan tycktes så. Än en gång fäste
han dock en blick på henne, och hon tyckte, att den blicken
frågade, vem hon var. Men nu såg han i boken.
Hon bleknade, och strax därpå rusade blodet henne till
huvudet. Hjärtat hade drivit det dit, fast hon ännu
ej riktigt förstod, hvad hjärtat hade med den saken att
göra. Nästa ögonblick förstod hon det dock. Hennes blick
började brinna likasom hans där borta, den brände, fast det
kom en tår, som sökte släcka glöden. Kunde det vara han?
Jo, det måste vara han. »Nils I» kom det rakt ur
hjärtat. Men det var bara en suck. Och den hörde ingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
