Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Frestelsen i öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögonvrån, ty minnena från fordom stormade fram, och den
fina damen hade svårt att behärska sig. — På den tiden var
hon ej så fin. Men nu — nu var hon fin. Sitt hjärta hade
hon ju givit åt honom — åt honom, bondpredikanten där, åt
honom i den fattiga klädnaden, åt honom, svärmaren. Ja —
ögonen voro desamma, nästan vackrare, och rösten ej olik.
Det var på den tiden. Var hon lycklig då eller dum? Hon
var nog bara dum.
Då hade de träffats så ofta. Det var ju långt mellan
- Matarengi och Kengis — många, många mil som över allt
i höga norden, men milen äro aldrig långa där, och fem eller
sex mer eller mindre betyder ingenting. Sedan gamla tider
voro Grapar och Steinholtzar liksom släkt. Graparna hade
ju förut ägt bruket, och båda släkterna hade kommit från
Nederland eller Tyskland. Nu var Grapes den förnämsta
prästsläkten i Tornedalen. Margareta och Nils hade ju ofta
träffats hos den, som nu var kyrkoherde i Matarengi. O,
vad hon gärna reste dit. Och Nils hade gjort tjänst i Pajala
en tid. Han var nyss bliven präst då. Och en präst häruppe —
det var något i alla fall. Hon skulle ju blivit prästfru, och
hon älskade honom verkligen på den tiden. Hon visste ej ens,
om det var slut än. Jo visst var det slut. Det tog ju en
ände, när han blev sådan där. — Gjorde det?
Nu när hon såg den lugna, allvarliga men likväl eldiga
blicken riktad på sig, visste hon ej hur det var. Han kände
henne ej, den nya mamsellen, hade han sagt. Men han måste
lära känna henne på nytt — åtminstone beundra henne —
det föresatte hon sig. Ty fastän han blott var en fattig
adjunkt alldeles utan hennes savoir-vivre, kunde han dock
duga till beundrare om ej till mera här uppe i vildmarken,
där hon nog ej skulle finna många härtill värdiga. Därför
lät hon honom på ett sätt, som i början nästan gjorde honom
yr 1 huvudet, veta, hur hon ännu hållit fast vid
ungdomsvänskapen. Hon drog fram minnen från den där tiden, saker
som han trodde hon för länge sedan glömt, ord som han sagt,
små tjänster som han gjort, och snuddade t. o. m. vid
innerligare frågor. Och när hon detta gjorde, såg hon stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
