Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Frestelsen i öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
invändningar, och det hade hon redan förstått av hans
predikan, huru mycket denna än på visst sätt misshagat henne.
Hon hade aldrig hört en sådan, inte ens av Fredell i
Storkyrkan — fast han var tillräckligt konstig. Det var ej det
där slätstrukna om dygden, om blomsterdoft och andra
luftigheter i tusen variationer, med en vers här och en där, det
var i stället nästan dygdefientligt, retsamt, något
överspänt, barnsligt, nästan dårhusmässigt — men, enfin,
intressant, originellt! Hela mannen var intressant, nästan stor
i sitt svärmeri.
Och denna omgivning sedan. Dessa fanatiska
människor, av vilka rummet varit fullt. Det var inga vanliga
assembléer det. Hon hade kommit in i en annan värld hon
också, en värld som minde henne om så mycket, minde henne,
om så behövdes, om ögon, vilka även fordom voro svärmiska,
om dessa ärliga, nästan barnsliga drag hos honom, som dock
nu var vorden en man, medan hon blivit en — demoiselle.
Vem var den underlägsna? Han den fattige, stundom så
tafatte och i världens väsende så okunnige eller hon,
brukspatronens dotter, den världsvana och säkra? Hon visste ej,
vad hon skulle tro. Men så mycket kände hon, att det där
gamla inte var slut än.
SÅ, kom samtalet in på hans rättegång. Huru den senast
förlupit visste hon ej, men han redogjorde därför. Däremot
kände hon väl allt vad som gått förut, ty från hemmet hade
hon fått flitiga meddelanden, och även dessförutan hade hon
i Stockholm inhämtat en del. Hon uttryckte sin avsky för
Pajalaprästen och för några av hans ämbetsbröder också.
I huvudstaden var man inte alls sådär numera, sade hon.
Man hade tagit seden efter kungen och hade blivit ytterst
liberal i religionsfrågor. Huvudsaken var ej läran, ansåg
man, bara dygden — d. v. s. med moderation, tillade hon
med en glimt i ögat. Man tyckte allmänt, att Kellgren visat
på överdriftens menliga följder, då han erinrade därom, att
»gudsfruktan själv, för vida sträckt.
har den bedrövliga effekt
att vissa huvuden förvrida».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
