Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Frestelsen i öknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öron av en sakta vind liksom ljudet av en fjärran kyrkklocka
en stilla sabbatsmorgon, då allt är frid och stillhet.
Har reste sig upp liksom för att höra bättre. Han hade
ej ro att sitta. »För din skull?» frågade han.
Hon förstod honom bättre nu. »Ja, för min skull!»
sade hon nästar viskande, men med en röst som denna gång
började skälva av lidelse. Hennes mörka ögon fångade
hans, och det var en eld i den blicken, som han ej varsnat
förut. »För min skull!» viskade hon.
Det stod en strid om magister Nils denna stund, det
kände han. mer än han förstod. Var hon vän eller fiende?
Också hon hade rest sig. De höllo ej längre varandras
händer. Hennes kinder glödde, hennes ögon brunno, hon
darrade svagt, och hennes bröst hävde sig under djupa
andetag. Alltid hade hon varit vacker, skön. Nu var hon
förförande, berusande — och ruset bjöds åt Nils i detta nu.
Intet annat än att taga emot.
Han, Herrens tjänare, med de heliga, rena tankarna,
främmande för jordens lust, aldrig besudlade av
sinnlighetens drömmar, stod där helt plötsligt ansikte mot ansikt med
denna härliga varelse — han, Herrens helige, rene tjänare.
»Allt detta vill jag giva dig, även detta, om — — -—.»
»Helig? — Ren?» Det var som hade någon stått bak-
om Margareta och skrattat åt prästen. »Helig och ren!» lät
skrattet. Du är väl människa. Du är väl man! Ser du
henne inte? — Jo, där stod hon, brinnande, bävande. Han
kände nästan hennes andedräkt. Hon sträckte armarna mot
honom »Din!» sade hon.
»Jag helig och ren ?» ljöd det inom Nils, och det var som
hade han instämt i skrattet.
Då var det som om en stilla vind åter fört till honom
de där underbara tonerna liksom från en annan värld. »Kom,
kom — kom, kom!» lät det som en silverklar klockklang.
Det var samma klang som han hört, då han först gick att
strida med draken. Det var ljudet från Matarengi klocka
Sokea Anis klocka, som då nått honom genom vilda skogen
den stilla soliga sabbatsdagen. Det nådde honom åter. »Kom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
