Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Avsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så kärt det honom är att vara inom rikets gränser. Desslikes
förklaras han härjämte skyldig att betala kostnaderna i
målet med 50 daler silvermynt samt 1 daler därför att han
utan rättens tillstånd sig ur domsalen avlägsnat, innan
rannsakningen fulleligen avslutad var.»
Wiklund reste sig ur stolen, fattade sin mössa och
7ville gå. »Tack Matti», sade han.
»Mer I ska’ väl ha mat?» sade Matti.
»Nej», svarade Nils, »jag behöver ingen.» Han var
snart utom dörren.
Detta var alltså belöningen. Tackar Herren så sina
tjänare?
Nils Wiklund gick upp på sin mörka kammare. Kallt
var där också. Han lade sig på sängen: »Så tag då Herre
min själ!» sade han.
Länge fick han dock ej vara ensam med sina vemodiga
tankar. Ryktet hade snart spritt sig, att magistern vär
hemkommen, och inom en timma var rummet fullt av folk
— idel vänner till den avsatte.
Männen sutto där på stolar och på spiselhällen, rökte
sina pipor, sågo bedrövade ut, men sade just ingenting
utan tittade mest i golvet och funderade. Kvinnorna vo-
ro ej så stillsamma. Bland dem var det gråt och klagan,
ve och jämmer. Vem skulle nu hålla möten med dem i stu-
gorna och förklara skriften. Kyrkoherden var ju dömd för
att han rätt delat Guds ord. Hur skulle han nu göra? Och
magistern var förvist ur socknen. Och det för att han intet
ont gjort utan bara gott. Voi! Voi! De gräto och klagade.
Till och med några av gubbarna snöto sig då och då.
Det var ju som en lisa för Nils att nu, mera än
någonsin, förnimma, huru avhållen han var. På samma gång kom
dock även den tanken för honom: men Gud han bryr sig ej om
mig. Han låter de onda hållas. Det kändes som något hårt
och kallt därinne. Han teg mest och svarade blott
enstavigt på deras många frågor.
Ja, det var en underlig julafton — ty så långt var det
lidet på året — aldrig hade han upplevat en sådan. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
