Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Avsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var vid denna tid barnen i de rika husen gladdes med
gåvor av föräldrarna. Gud var rikare än alla: vilken gåva
hade han givit sin tjänare? Detta sade han inte, knappast
tänkte, men det var någon därinne, vilken liksom ville
tänka för honom. Och han lyssnade till rösten.
Och när de frågade honom, vem som nu skulle predika
för dem på juldagen, när kyrkoherden rest till Kengis, där
Steinholtzen låg för döden, och magistern var avsatt,
svarade han dem blott, att det visste han inte. Han visste rakt
ingenting. De frågade honom, om han inte kunde predika.
ändå, han skulle väl hålla avskedspredikan, och höga
överheten kunde väl inte vilja, att det skulle bli mässfall
på själva juldagen, när det ändå fanns två präster. Han
bara svarade, att han var en avsatt präst, och en sådan får ej
predika.
Det hjälpte ej vad de sade. Han svarade just
ingenting, bara stirrade framför sig, och när någon frågade,
om de inte kunde göra något för honom, svarade han:
»Jo, lämna mig, ty jag är trött intill döden.» Och då gingo
de den ene efter den andre, kvinnorna alltjämt gråtande,
männen tysta, allvarliga, begrundande.
»De ä otur med våra präster här uppe», lydde
Svensarmattis slutreflexion. Ty Svensarmatti var också med, och
utslaget hade han i fickan. »Ä det inte?» frågade han, när
ingen svarade. »On kyllä!» — Jo det är det! — svarade
omsider Musta Pekka. Så var det slut med tankeutbytet
för den gången. De flesta tankarna behöll man för sig själv.
Gamla Johanna var den sista som gick, Wiklunds gamla
piga. Egentligen kyrkoherdens, fast hon brukade se till
magistern att intet fattades. Hon hade gjort upp eld i
spisen. Där var ju alldeles iskallt. Nu flammade och
sprakade det. Hon lade kuddarna till rätta i magisterns säng.
»Nu ska han sova», sade hon, som hade han varit hennes
barn. Och då han lydde, så till vida att han lade sig ned
och slöt ögonen, till synes dödstrött, sade hon blott:
»Stackare!»
Hon sade det så kärleksfullt, att det värmde mera än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
