Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Avsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brasan i spisen. »Stackare», upprepade magistern i sitt inre,
just som tankarna började fly sin kos, »ja det är så sant och
rätt — och snällt.» Och så somnade magistern.
När han vaknade, var det redan fram på eftermiddagen,
och han vaknade inte av sig själv. Det var därför att dörren
knarrade, när Johanna åter kom in, som hans sömn blev
störd.
På bordet hade hon redan satt fram mat. Det såg
sannerligen gott ut. Och just nu satte hon ett grenljus av
talg mitt ibland rätterna. Han skulle väl ha någon glädje
ändå, stackaren, där han satt i ensamheten. Det var ju den
stora högtiden i alla fall, och han var ju alldeles ensam.
Prästfrun hade följt med sin man. Hon kunde väl inte
lämna honom i denna stora bedrövelsen — och i julen
till: De voro nog redan i Pajala, och där skulle han väl
predika 1 morgon i stället för den avsatte Wickman. Ja,
se den, han var då värd att avsättas! tänkte Johanna.
o»Nu skall han äta», sade Johanna till magistern, »nu
skall han inte ligga längre.»
Han lydde mekaniskt, han var också mycket hungrig.
»Tack så mycket!» sade han blott.
»Ei ole mitään kiittämistä!» — Inte något att tacka för!
svarade Johanna. Och huru frånvarande hans tankar än
voro, kunde han inte undgå att göra den reflexionen, när han
såg den gamla pigans vänliga ansikte med de ödmjuka
dragen, strax innan hon avlägsnade sig: Hon menade bestämt,
vad hon sade.
När han ätit en stund — och mot sin vilja tyckte han att
det smakade — fick han åter den gamla Johannas bild för sig.
»Ei ole mitään kiittämistä!» Ingenting att tacka för! —
tänkte han. Han hade hört den frasen hundratals gånger.
Så sades det ju alltid, när någon tackade. Så sade ju värd
och värdinna, när man tackade för maten. Över allt i hela
Tornedalen hade han hört den anspråkslösa frasen, och själv
använt den... Öch nu satt han där och undrade över att
också Johanna använt den. Hon hade bevisat honom större
tjänst än alla de andra, och när hon sade, att den tjänsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
