Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Orgelns underliga färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som skaftet når, sakta följer den vattnets tryck, medan
fiskaren låter den söka i alla gropar och hålor, som
bildats av stenar och block, så drar han upp den igen ur det
grumliga vattnet, tom eller tyngd av den feta siken, som
aldrig mera skall brottas med älvens forsar. Där borta,
en bit från stranden, ligga svarta båtar förankrade,
hoppande upp och ner på de vreda böljornas ryggar. I dem
stå andra fiskare. Regelmässigt sänka de sina håvar, låta
dem följa strömmen ett stycke, och så ser man dem åter
med vattnet drypande från svarta maskor, som lyckats
eller ej i sökandet efter Torneälvens skatter.
Men står man bland de stora rullstenarna och blocken
nära stranden och ser upp mot älven, medan forsens
vågor gå smutsvita därute och vattnet sakta svallar invid
land, får man skåda en underlig syn. Hela floden ovan
forsnacken ligger blank som en spegel, till synes orörligt
stilla badande aftonens sol, vars bild man ser i dess djup.
Det är som om Kukkola by, vars låga hus synas där långt
1 norr, simmade på dess yta. Dess små fönster glimma
och glänsa som eldar. Midsommaraftonens sol har tänt
dem.
Då synes det plötsligt män, som vandra av och an på
det blanka vattnet. Än löpa de hit och än dit samt arbeta med
något, som ej kan synas. En grupp av fyra eller fem synes
här och en annan längre bort. Där kommer en tredje, och
ser man ej fel, är visst ännu en ny där bakom, fast endast
männens huvud och armar kunna skönjas. De komma allt
närmhbre, långsamt går det, men större och större blir folket.
Allt tydligare ser man deras rörelser, än arbeta de flitigt
eller flytta sig hit och dit, än stå de stilla som stoder.
Men nu äro de första framme vid forsens nacke, där
vågskvalpet synes mot solen likt vita fåglar, som flaxa
och slå med vida vingar för att höja sig ur vattnet, men
ständigt falla tillbaka. Nu ser man männen så tydligt, och
mitt bland de vita foglarna glider tjärflotten fram. Ty
en sådan är det, på vilken de stå och arbeta med långa
väldiga åror fästade med starka vidjor i fören och aktern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
