Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Orgelns underliga färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Antmans kyrka. Nej, långt, långt bort därifrån. De
styrde över den breda fåran, och så voro de åter bland
öar och smala pass. Helt trångt blev det sund, vari de
rodde, och öarnas stränder av sand och lera voro höga och
branta. Stundom hade de rasat ut i vattnet, medan
grästorven, som icke följt med, hängde ned som ett grönt draperi.
Stundom hade rasen hindrats av täta rader av buskar, som
växte långt ut från stranden, vaggande och gungande för
trycket av vattnet, som hastigt ilade fram. Och såg man
tit över båtens reling, så kom där upp sjögräs från botten.
Det buktade och ormade liksom vattnets virvlar. Det växte
så högt, att det ock flöt på ytan, där det slingrade och
vajade av och an, aldrig stilla ett ögonblick. Så
underligt allt detta syntes. Man var som i sjökungens rike.
Och den mäktige förde människors barn vart han ville.
Med förbundna ögon foro de fram och tillbaka genom trånga
kanaler, där vassen stod bugande för de herrans änglar,
som foro med båtarna, eller där strandsvalorna flögo ut och
in uti hundratals bon, som de grävt i sanden. Nog funno
de väg till de sina, nog styrde de rätt genom töcken och
dimma, men människors barn foro :vill. Nu voro de åter
vid udden av stridaste grus, och tornet på kyrkan skymtade
dunkelt i dimman.
»Där bor en mäktig nåid», sade Nila, som satt i den
främsta båten, »eller en stalo, som vill fånga oss alla. Jag
hör ju så tydligt trolltrummans ljud»; och med kraft sköt
han båten från land. Men det var ej annat än strömmens
brusande vatten, som slog mot strandens stenar, som porlade
och kvällde, där det ilade fram mot sitt avlägsna mål.
Alla lydde de Nilas maning, de grepos av hemlig bävan.
Vad månde väl detta betyda? Väl femtio gånger hade de
färdats den vägen. Nu voro de alldeles vilsna och kommo
just dit de ej ville.
Ånyo voro de ute på den bredaste fåran och sökte sig
fram längs öar i öster. De skulle väl komma till slut
dit de ville. Där simmade änder längs stranden. Nu dök
den ena, och alla de andra försvunno. Där kommo de åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
