Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Orgelns underliga färd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till synes och simmade in i ett sund. Nog summo de riktiga
vägen, nog kommo de just dit de ville. Men människors
barn sågo intet, de foro än hit och än dit, de vände och
svängde i vikar och sund. Så kommo de åter till kyrkan
på gruset.
De sågo den tydligt, ty nu lättade dimman, och solen
sken fram. Den sken uppå spiran, som lyste likt guld,
och klockan ringde in helgen. Ty på lördagen var det man
farit, och aftonen var snart inne. Så heligt och stilla
klingade ljuden i den lugna kvällen. Underbart ren var
klangen i malmen däruppe. »Kom — kom!» ljöd det till
irrande människor. Då blottade männen sina huvuden. De
förstodo, att Herren talat. De skulle ej fara hans hus.
förbi. Söndagen var ju snart inne. De gingo i land för
att stanna i helgen.
Men när de skådade sig omkring, förmärkte de, att
blott halva antalet båtar låg samlat vid stranden. De
övriga sågo de ej. Då sade den gamle Nils Ersson: »Käre
bröder i Herren. Han själv haver fört eder hit. Han haver
ock fört de andra till deras rum.»
Och när församlingen sedan hörde, huru den rättvise
Herren hade skiftat orgelns pipor, så att ena hälften
kommit kapellet till godo, medan de andra kommit fram till
den gamla kyrkan i norr, tycktes det dem vara ett
himmelens« under, ty dit piporna kommit, där förblevo de ock.
Så skiftade Herren sin orgel, att han gav den ena delen
åt sina vänner och den andra åt sin fiende.
Men orgelbyggaren Erik var ej den som trodde på
under. Han hade följt dem, som lyckats nå fram till kyrkan
i norr. Dock, när han besåg den läktare, varpå orgeln
skulle sättas, och man lastat ur alla båtar, blev han häpen
och sade: »Detta måste dock vara Guds finger, ty blott
halva verket får här rum.» Och när han så synade de
pipor och andra delar, som kommit till Matarengi, var det
den gamla orgelns nedre del, som var lik ett verk för sig,
liksom den övre, vilken hamnat vid Hietäniemi. Den var
ock ett verk för Sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
