Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Återkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan. Därför måste man offra åt dem alla: åt ormen ibland
och åt kyrkoguden ibland. Då kan man draga sig fram genom
livet.»
Åter slog nåiden på sin trumma, och ringen hoppade
1 ett från ormen och till kyrkan igen och från kyrkan ända
upp till Enare träsk och Ishavet och därifrån till
Kummajoki och till det stora mörkret, där intet syntes.
»Förstår du?» sade nåiden.
»Nej!» sade Nils.
»Har du inte hört», sade nåiden, »om Päiviä och
Vuollaba, som brände den gamle guden och byggde Rounala kyrka
åt den nye. Den gamle skickade mot honom de underjordiska.
Han måste fly hela sitt liv, men vid Kummajoki fingo
de honom fatt och drogo ned honom i mörkret. Han borde
ha offrat åt båda gudarna.»
Han såg så slug ut den gamle nåiden, där han satt
med trumman i knäet och plirade på Nils med sitt ena
öga. Han såg skarpt blott med ett.
»Åt dem som makten hava skall man offra i alla tider»,
sade nåiden, »ty de äro nådiga herrar. Och makten den har
imte drängar och pigor och fattiglappar och ursinniga talare,
utan det instiftade läroämbetet och de lärda herrar och
konungens fogde och Får-Olle, och die Religion, och guldet, som
skiner rött som solen, och mademoiselle Steinholtz och
kunglig överhovpredikanten och ordnar och stjärnor och
silkesstrumpor» — en röra av allt möjligt så besynnerlig, att
Nils reste sig upp i sängen för att se efter, om nåiden hade
förlorat förståndet.
Men då var det inte nåiden, utan Antman från
Hietaniemi, och han satt där bredvid Får-Olle, eller kanske det
var brukspatron Steinholtz och patronessan från Kengis.
Nej inte det heller, utan doktor Liädeke och konrektor
Susemihl i tyska kyrkan. Och herr Nils upptäckte, fast utan
förvåning. att han själv var i tyska kyrkan, och att solen
Just gick upp och sken in genom fönstret i öster.
Men det var inte solen heller han såg, åtminstone inte
ensam. Ty den satt i en guldkaret med sex hästar för och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
