Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra boken - Återkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men regnet saktade, och han fortsatte sin väg uppför
selet, som icke var långt, ty dånet av Vuendokoski hördes
redan, och snart följde han den steniga stig, som ledde
upp för den långa forsen. Det var som musik i hans öra,
när vattnen dånade där nere, där de bröto sig mot klippor
och block, det var som musik, när tordönet for fram
däruppe, ty allt manar till glädje, när friden bor 1 hjärtat.
Han ångrade ej längre sin långa vandring till det land
där han ej fick stanna, han var ju av Abrahams, Isaks
och Jakobs släkt och mindes Moses, den gudsmannen. De
fingo ej heller stanna. Och så stod han omsider vid
Vitsaniemi, just där stigen börjar slutta ned mot bygden.
Har du sett Hietaniemi dal från Vitsaniemi kullar?
Har du ej detta, då har du sett mindre än Nils. Ty Herren
tog honom upp på det berget Annivaara, när dagen svalkades
och lät honom se hela Torne dal ända till Salolakis och
Isovaaras höjder och hela landet intill de skogiga åsar i öster
och väster. Och Herren sade till honom: »Ser du detta
landet?» Då lyfte Nils upp sina ögon och såg.
Ännu voro över honom de mörka molnen, som drogo allt
längre mot söder, men över landet i norr var intet töcken
att skåda. Där stod kvällens röda sol över Aavasaksas ås.
Ofta förut hade han blickat ut över den vida dalen, men nu
syntes det honom, som hade han aldrig skådat den
underbara ängden där nere. Huru oändligt stor och rik och skön
syntes den honom ej, och i norr fanns heller knappast
gräns. I öster och väster glödde furornas toppar i det röda
ljuset, och i norr var ingen ände på härligheten. Där var
himmelen själv, och det var blott ett rosenrött dis, som hindrade
hans ögon att se de himmelska härar, som dragit ut för att
lysa frid över jorden.
Och jorden låg under hans ögon, holmar och speglande
vatten, älvar, kanaler och bäckar omslingrande friska
grönskande ängar. Han kände namnet på varje ö därnere, men
ändå syntes honom allt såsom nytt. Han hade färdats på de
slingrande vattnen och vandrat i det höga gräset, och det
var på de vattnen, som hans orgel farit vill — nej letta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
