Jag vet en dal, der gräs och strå
Ej gro; men dal’n är skön ändå.
Väl tycks den för vårt öga skum,
Der hyddan har för en blott rum;
Men dalens folk de trifvas väl
I endrägt, som en enda själ:
Ej klagan spörjs, ej gråt man hör
                        Derinnanför.

        För dalens folk ej sol uppgick,
Ej lyser der en stjernas blick:
Inom den höga gränsesten
Hvad båtar sol och stjernors sken?
Ty stjernornas och solens tröst
Är endast till för lifvets bröst,
När stormen sina åskor kör
                        Härutanför.