Gråt ej, Clara! fastän sorgen smyger
Sina liljor i din ungdoms vår!
Molnet skymmer solen, men förflyger:
Sorgens lilja knoppas ock förgår.

         Ingen stjernas glans så klar är vorden.
Att den ej af molnet öfvervins:
Ingen evig glädje fins på jorden,
Liksom ingen evig smärta fins.

         Låt dig trösta! Himlen rättvist dömmer:
Endast kärlek i dess pröfning fins.
Den är tröstlös blott, hvars hjerta glömmer
Gud och pligten, men sin plåga mins.

         Gråt ej, Clara — dock jag dig förlåter:
Tårar bli ändå vår tröst till slut.
Endast: glöm ej himlen, när du gråter,
Glöm ej himlen, se’n du gråtit ut!