Alla åldrar ega sina kransar,
Olikt skiftande i färg och glans:
Skönast dock kring lifvets majstång dansar
Ungdomen med hoppets rosenkrans.

         Inga sorger vill dess sinne ana,
Idel rosor växa för dess fot:
Glad hon vandrar ögonblickets bana,
Glad hon går sin framtidslott emot.

         Bjuder lifvet henne än en smärta,
Smälts den, som af soln en vårdags-is,
Och i känslan af sitt rena hjerta
Dansar hon i hoppets paradis.

         Sköna ungdom! lifvets blomsterdagar,
Minnets fröjd i mannaålderns tvång!
Jag är lycklig, äfven när jag klagar,
Då jag mins att jag dig egt en gång!