En engel är sången, ett klingande bud
Mellan menskan och Gud.
Till smägtande systern i menniskans bröst
Bär han himmelens tröst:
Det ljusnar allt mera, när engelen talar,
Kring berg och kring dalar.

         Ty fanns ej ibland den hugsvalande sång,
Vore dagen väl lång;
Och tvang han ej smärtan att lägga sig lugnt,
Blefve lifvet väl tungt;
Men sången försonande sitter hos anden
Och lättar på banden.

         Och stjernor af minnen och stjernor af hopp
Gå i tidsnatten opp,
Då Anima lyss i det grus, der hon bor,
På sin himmelska bror.
Hvart moln, som bar åskor, hvar plåga, hvar smärta
Försvann ur dess hjerta.