Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Venus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VENUS II
— Du älskade, sade han, som. dock varit lycklig
ibland, känner du vilket våld det är mot kropp och
själ att skiljas nu?
Hon tänkte efter. I morgon var han borta, hon
gick ensam vid falaisen, såg på stjärnorna, satt på
denna bänk, gick ensam hem i mörkret. Och dagen
därpå bröt hon upp, kom ensam till Paris, till ett
rum, där ingen väntade en, till en natt, då ingen
väntade en.
— Det är väl värst första tiden, sade hon för att
lugna sig.
— Tro inte det, sade han. Det blir bara värre.
Först är du så uppfylld av det som var, att du
liksom har nog därmed. Sen smälter minnet ihop, hur
du bär dig åt, och då, min älskade, då kommer
längtan in.
Hon var glad att det var så mörkt, att han icke
kunde se hur rädd hon blev. Ty vad han skulle
ha triumferat över detta hennes allra första
ögonblick av hjälplöshet! Tänk om han hade rätt, om
hon icke skulle kunna sluta sin dörr, när han kom
till Paris, även om hon ville! Tänk, om detta som
börjat, måste fortsätta. Vad, om hon inte kunde
undvara denna avskyvärda lycka, om själva råheten i
denna hängivelse med kallt hjärta och heta sinnen
blivit henne kär? Om nu denne man hade fått
övertaget, och om det var han, ej hon, som bestämde
hur länge deras förhållande skulle vara?
— Jag vill inte mitt öde, brast hon ut klagande,
jag vill det inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
