Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den första kvinnan - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63 DEN FÖRSTA KVINNAN
Publiken jublade mot henne, tacksam att ha så
omväxlande möte. Bänk efter bänk reste sig och
hyllade henne.
En ung klar flickröst ropade: — darling!
— Hosianna i höjden, viskade någon i fru
Nelson Browns öra.
— Korsfäst, korsfäst! svarade hon med ett
över-steprästerligt leende.
— Leve den dåraktiga Joan Richardson, hell
föregångerskan, Joan av Nya Domremy! Berätta,
berätta!
Medan dessa rop korsade varandra, stod hon och
grubblade över hur hon bäst skulle använda detta
första tillfälle att tala offentligt, som givits henne
efter fyra stumma år. Hon hade bara fem ord att
säga dem, det var allt. Inte den svagaste krusning
av högmod eller tillfredsställd hämndlust drog
därunder över hennes själs yta. Den var fullkomligt
blank.
Äntligen blev det tyst.
— Vänner, sade hon, kan man övergiva sin
moder? Det var de fem orden, sen teg hon.
— Nej, sade mötet, som trodde, hon behövde
hjälpas på traven.
— Och ändå, isade hon långsamt, liksom sökande,
är det ju just vad ni gör, då ni drar er tillbaka på
er sida om Atlanten och överlämnar Europa åt sitt
öde. Europa, vår gamla moder, har det svårt. Hon
sitter där och ruvar hopplös över sitt öde. Och
omkring henne dör hennes barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
