Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En biskops själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BISKOPS SJÄL 233
— Han var ju så mycket äldre än jag och en
överordnad, anmärkte biskopen med tonvikt.
— Far! Han var aldrig överordnad. Han erkände
ingen rangskillnad mellan Kristi tjänare. Fast sällan
har väl en biskop blivit så vördad och lydd som far.
Biskopen smålog stelt. Det var naturligtvis just
därför, att han var överordnad, som han blev lydd,
tänkte han, icke utan ömkan över sin ämbetsbroders
svaghet i logiken.
— Då är väl konsistorium lättskött, framkastade
han.
Collman svarade icke genast. Han såg för sig
fadern — och hans hjärta snördes samman av saknad
— som en patriark i sitt konsistorium. Han tänkte
på lektorn i franska, som var socialdemokrat, men
som aldrig ställt till några ledsamheter i
konsistorium förrän nu, då det fått en ny ordförande!
— Det beror alldeles på det, sade han. Far
höll alltid på frid, även då han någon gång inte fick
sin vilja igenom — genast.
— Det måtte han i varje fall inte ha fått i fråga
om biskopsgården, anmärkte biskopen. Den är
ju i sorglig grad förfallen och efter sin tid.
— Är den? frågade Collman förvånad. Det
har jag aldrig tänkt på. Vi tycker den är det finaste
och trevligaste ställe på jorden.
— Är det sant, att där bor tre husvilla familjer,
så måtte den vara lagom trevlig, sade biskopen, och
tänkte på vad hans hustru skulle göra för min.
— Det var far, som härbärgerade dem, sade Coll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
