Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En biskops själ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BISKOPS SJÄL 235
och inte mer med det. I Öster församling däremot
kunde det hända, att kyrkan inte alltid var full, då
Collman talade. Han var inte någon bländande
talare. Hans ord voro alltid riktade till den inre
ringen, till de kristna. Det var meningen, att man
skulle ta dem på fullt allvar, och så var man inte
så angelägen att höra dem. Men ett hade
kyrkoherden i Öster förmått, nämligen att få upp en
offervilja, och en ansvarskänsla, när det gällde att sörja
för barn, fattiga och gamla, som var något
enastående och en fasa för förmögna nyinflyttade. Östers
skollovskolonier, ålderdomshem och barnbespisning
ställde Västers fullkomligt i skuggan.
— Men jag vill inte till din församling ändå, sade
Collman. Och jag skulle vantrivas i dina salar. Jag
skulle aldrig känna samma frid där. Och mina
enklare församlingsbor skulle kanske inte våga sig inom
dörren.
Biskopen rynkade ögonbrynen. Han tog det sista
som en påminnelse om att biskopinnan brukade köra
ut församlingsbor med nedsmorda skor, när de
försökte sig huvudvägen.
— Ska en präst behöva bo som en
backstugu-sittare och uppträda som en fattiglapp för att duga
i dina ögon? frågade han häftigt.
Den andre funderade något. — Ja, sade han
slutligen. Jag tror det.
— Då är du galen!
— En präst, sade kyrkoherden i Öster lugnt, men
med övertygelsens tyngd på varje ord, ska leva i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
