Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Divan, som aldrig dog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Och så vill jag bara säga ifrån det, att får vi
inte tjuge öre om dan härefter kontant, så får fröken
skaffa sig fattighjon bäst fan hon vill!
En skock gamlingar trängdes utanför skranket
på ålderdomshemmets kontor. De kommo direkt
från rovlanden på gårdens mark. Deras ryggar
värkte, de voro röda och upphettade. Varför skulle
de träla gratis eller för den förödmjukande summan
av femtio öre i veckan? Hur långt räckte det till
snus och karameller? Ånej pass, det var inte såna
tider!
Det var änkan Kajsa Fast, som fört
underhandlingarna. Hon hade börjat med tretti öre om dagen
och gått ner till tjugufem och slutligen till tjugu,
då fröken förklarade att det var dåliga tider, och
inte ens kungen hade råd att äta snus som bröd. Men
tjugu öre det var hennes sista ord. Fick man inte
det, då skulle det utbryta strejk. Och Kajsa röt och
rullade med ögonen för att skrämma
föreståndarinnan. Med utskjuten underläpp och det vita håret i
alla väderstreck stod hon sen och avvaktade
oförfärad svaret.
Fröken fann intet svar. Detta var för vanvettigt.
Medan hon letade efter ord, bröts tystnaden av ett
16. — Wägner, Nyckelknippan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
