Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Frøding 245
han bedaarede alle og vandt for bestandig. Hans
poesi minder om det indiske fabelland, han etsteds
besynger — «med perler til grus og rubiner til
sand.» Der er en fortættet rigdom i hans digtning
som i de inderste skatkamre, hvor lampens aand
vaager over ædle stene, og hvor Aladin vrager sit
sølv og guld. Han havde den benaadede artists li-
denskab for det fuldkomne, ugjenkaldelige, ufor-
krænkelige, derfor maatte hans verk blive lidet i
omfang, men de par bind, hvori det rummes, inde-
slutter en vidunderverden af skjønhed og en ver-
dens, et livs bredfulde maal af glæde og kval.
Min kåra år såsom en smårt gran,
såsom en sjungande vattubåck
och såsom en ung ros,
når daggen faller vid morgontid.
Och henns dåjlighets makt år såsom en stor krigshår,
den dår nederslår sina fiender
med starkt dån och vagnar och resenårer
och hågt ropar: ho kan motstå mig?
Sågen mig, I Vårmelands dåttrar,
I som vallen får och nétboskap i bergen
eller glammen ut efter vågakanten,
hafven I sett den min sjål kår hafver,
hafven I sett om min kåra
gått denna vågen fram foreåt?
Saadan, som for tusinder af aar siden, springer al
vaaren og den blaa elskov ud i hans høisang, og den
naive veltalenhed, den unge kjærligheds store tro-
skyldighed, længselens sødme og uro, den pragtglade
kjæmpemæssighed i billedvalget, alt er det samme,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
