Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Fru Isidore G. Pottle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
timmar, ibland flere dagar. Alla banditerna voro till häst, och när
de bytte om läger, skickades alltid damerna till fots i förväg,
eftersom ingenting i världen kunde förmå fru Pottle att rida på en
halmputa på en vild häst bakom en vild man.
Banditerna hade för öfrigt ej gjort dem någonting illa, och
de fingo fullt upp med gräslig mat att äta. Fru Pottle sade, att
hon trott, att det icke kunde finnas någonting ohyggligare än ett
ryskt hotell, men hon ändrade mening, när hon råkade
tjuntjuserna. Deras kinesiske vägvisare hade tagit till schappen med
allt hvad de ägde, inberäknadt fru Pottles portmonnä, men hon
hade ännu kvar sin checkbok, sin anteckningsbok och sin paraply.
— Mig själf är jag visst inte rädd för, slöt fru Pottle. —
jag är gammal och van på resor. Men min kära Ethel — detta
är hennes första färd, och fastän det stackars barnet håller sig
uppe beundransvärdt väl, är jag förfärligt rädd för att dessa
strapatser alldeles slita ut henne, och då skall jag aldrig mer våga
se hennes pappa i ansiktet.
— Tant lilla, jag mår utmärkt, sade den unga flickan, som
verkligen, efter hvad Bob tyckte, med sina friska kinder och klara
ögon såg ut som hälsan själf. — Jag är bara rädd för att dina
nerver icke längre skola stå ut.
— Nerver! Det har jag aldrig haft. Men, herr — Fawcett,
var det inte så? — hvad skola vi ta oss till? En hygglig
engelsman i koreansk dräkt — det var då också höjden!...
Bob bad damerna gå nedför sluttningen, medan han såg sig
en smula omkring. Han behöfde verkligen några minuter för att
ensam öfvertänka situationen...
Han befann sig i ett förskräckligt bryderi. Kinkig var hans
egen belägenhet, men nu hade den blifvit dubbelt kinkigare, när
han fått ett par andra människor att tänka på. Det var högst
genant att behöfva uppträda som en damernas riddare i denna
klumpiga, löjliga dräkt. Fru Pottles känslor, så mycket såg han,
voro oblandad häpnad, men hennes brorsdotter hade tydligen
sinne för humor. — »Om hon bara inte vore så förbaskadt söt!»
tänkte Bob. Men så tvang han sig själf att lämna det lockande
ämnet och i stället fördjupa sig i det problem, som han hastigt
och lustigt fått sig förelagdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
