Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XV. Fienden rycker an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den sårade tjöt och vrålade, och när de andra tvekande
stannade, stack Bob på ett mycket demonstrativt sätt ut
gevärspipan genom den improviserade skottgluggen. I nästa ögonblick
gjorde hela skaran helt om och kilade allt hvad tygen höllo ut.
för sluttningen, lämnande den sårade kamraten åt sitt öde. De
flyende stannade ej, förrän de kommit utom synhåll bakom
klyftans ena framskjutande vägg.
— Hopp, hopp — går bra att springa! tyckte Ah-Sam.
— Men den stackars sårade mannen! utropade Ethel och
reste sig hastigt. — Han måste lida rysliga plågor.
— Åh strunt! sade fru Pottle. — Om han vore dödad,
skulle han inte ligga och skrika så där.
Ethel steg fram och tittade genom en rämna mellan
kullerstenarna, och fru Pottle började delgifva Bob sin åsikt om
situationen. Minut efter minut förflöt; ingenting tydde på, att
tjuntjuserna ämnade förnya anfallet.
Fru Pottle lagade i ordning mera te och pratade hela tiden;
Ethel flyttade sig oroligt hit och dit och ryckte till, så ofta att
jämmerrop hördes från den sårade. Hennes ansikte antog ett
alltmera bekymradt uttryck, när hon mer än en gång såg, att han
gjorde fåfänga ansträngningar för att krypa ned till sina kamrater.
Dessa föll det icke in att komma till hans hjälp. Han försökte
krafla sig utför den steniga sluttningen, men för hvar gång föll
han tillbaka med ett stönande och låg till sist alldeles stilla.
Bob hade gifvit akt på Ethel och märkt, fastän hon
ingenting sade, att hon kände det djupaste medlidande för den stackars
tataren. Han skulle otvifvelaktigt förblöda, om ingenting gjordes
för honom, och hans vänner voro tydligen ej hågade att bilda
skottafla för skytten uppe på hans stenfyllda sluttning.
Bob undrade, om han skulle våga försöket att gå ned.
Mellan hans egen stora sten och den sårade funnos flere
klippblock, bakom hvilka han under större delen af vägen skulle kunna
finna skydd. Om han komme fram till den sårade, skulle
tjuntjuserna antagligen ej vilja skjuta för att ej riskera träffa kamraten.
Bob hade äfven förstått, att ett skäl, antagligen det starkaste,
hvarför de ej fullföljt sitt anfall, var det, att de voro rädda för att
locka sina fiender ryssarna till skådeplatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
