Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Nattlig rekognoscering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag vet inte. Hvem det än kan ha varit, så är han
borta. Han föll ned i afgrunden vid grottans andra ändpunkt.
— O, så rysligt! utbrast Ethel. — Herr Fawcett, ni är ju
alldeles blek! Såg ni — är där —
— Var inte ängslig, sade Bob. — Jag har nu genomvandrat
hela grottan. Den är öppen äfven åt andra hållet, och för att
förekomma, att ni oroas mera, skola Ah-Sam och jag bygga en
barrikad tvärs öfver grottan, så att denna del skall bli
otillgänglig från andra hållet. Sedan det blifvit dager, skall jag återigen
bege mig ut på forskningsfärd och taga reda på hvem
inkräktaren var.
— Ni måtte väl ändå ha dödat honom! sade fru Pottle.
— Jag hann aldrig skjuta. Han försvann, innan jag visste
ordet af, och —
— Och ni hade så när följt efter honom! O!
Ethel satte händerna för ansiktet.
— Ni är sannerligen blek, herr Fawcett, sade fru Pottle. —
Hvad skulle jag inte ge till för en liten smula konjak! Jag kan
verkligen inte tillåta, att ni någonsin mera sätter ert lif på spel.
Jag skulle aldrig förlåta mig själf, om jag lockade er in i någon
fara. Så snart det blir dager, går jag och lämnar ut mig åt
ryssarna — sannerligen gör jag inte det, jag har fattat mitt beslut,
så här kan det inte fortgå längre! Jag inser nu, hur själfvisk jag
varit; hade ej vi bägge fruntimmer funnits, hade ni kunnat vara
räddad för länge sedan.
Fru Pottles uttalade föresats verkade på Bob som ett
nervstärkande medel. Han log, när han såg den värda damen gripa
om sitt aldrig svikande stöd — sin paraply.
— Jag tror verkligen inte, att det skulle haft sig så lätt,
sade han. — Jag hoppas vi fortsätta vårt samarbete nu som
hittills. Vi ha redt oss bättre, än jag någonsin vågade tro; inte
behöfva vi just nu tala om kapitulation!
— Dessutom, tant lilla, sade Ethel, var du inte hågad att
gå, när herr Fawcett gaf dig ditt fria val, och det vore inte snällt
af dig just nu, när —
— Jag får väl ge med mig då, eftersom jag är i
minoriteten! Ja, jag stannar så länge som det finns något te, men när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
