Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Kosacklägret stormas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ungefär tre steg från hvarandra, drog han upp ur fickan ett långt rep,
hopsnodt af tunnt bomullstyg, hvilket han skickade i väg utmed
den långa raden, så att hvarje man grep om det med vänstra
handen.
Till sist fattade anföraren själf om tygrepet och anträdde
vandringen framåt, åtföljd af alla de andra, längs en kosa, som
så noggrannt som möjligt närmade sig den, hvilken han tagit för
omkring sex timmar sedan. Då och då ryckte han en smula på
linan; de andra stannade då genast, medan han närmare såg sig
om för att orientera sig.
Omsider kom han fram till en plats, hvarifrån han
hoppades få fiendens läger i sikte. Det var nästan omöjligt att
urskilja, ty eldarna brunno mycket lågt. Sneddande rundt bortre
sidan af sluttningen kom den långa gåsraden af män slutligen
fram till ändpunkten af den i halfcirkel gående väg, som deras
anförare förut följt. Man kunde nu dunkelt urskilja gestalterna af
de ryska vaktposterna, som med afmätta steg vandrade af och an.
Efter att ha afskilt tio män, lämnade Bob de återstående
fyrtio kvar framför det ryska lägret. Med de tio smög han
vidare till en plats invid sluttningen något längre framåt. Därefter
nalkades han ytterligare några steg, väntade, tills den närmaste
vaktposten börjat aflägsna sig, och smög därpå vidare, alltjämt
hållande i tåget och följd af männen, tills han kom några alnar
från den punkt, där vaktposten brukade vända.
Just som han uppnådde denna plats, stötte hans fot mot
något hinder. Han var nära att falla, men återfick med en
ansträngning jämnvikten och böjde sig ned för att känna efter hvad
det var, som låg i vägen. Det var en utsträckt människokropp.
Ögonblickligen satte han handen för den fallnes mun för att
hindra honom att ropa. Men någonting i beröringen väckte en
misstanke. Han lade handen på mannens hjärta; det hade
upphört att slå.
I nästa ögonblick kastade han sig framstupa på marken,
och de tio andra följde hans exempel och blefvo orörligt liggande
på marken. Vaktposten, som ej anade oråd, kom gående tillbaka
den vanda vägen, nådde dess slutpunkt, vände om och vandrade
åter tillbaka. Bob reste sig i framåtlutad ställning, och tätt följd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
