Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Kosacklägret stormas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledde sina hästar uppför en klippig stig, alltför brant och
slingrande för att tillåta ridt. Kobo viste, att så fort de blefvo i stånd
att åter sätta sig upp, måste han bli upphunnen; tillfångatagandet
syntes oundvikligt.
Ängslig, nästan förtviflad spanade han omkring sig efter
någon utväg att slippa undan. På motsatta sidan af den branta
klyfta, utmed hvars rand han gick, såg han ett klipputsprång skjuta
fram. Det låg på en punkt tämligen nära den stig han följde,
men sedan vidgades åter svalget. En stråle af hopp lyste fram
genom mörkret. Att hoppa tvärs öfver bråddjupet var dock
förenadt med ohygglig fara; klippväggarna sänkte sig lodrätt ett par
hundra famnar, och fick han ej stadigt fotfäste, skulle han störta
ned och krossas.
Inom ett ögonblick fattade han sitt beslut. Med uppkallande
af alla sina återstående krafter tog han språnget. Hans fötter
kommo ned på den smala klipphällen. Ett ögonblick vacklade
han, och hans lif berodde på förmågan att behålla jämnvikten —
en tum bakåt betydde lif eller död. Men krisen varade blott ett
ögonblick. Han föll framåt och var räddad.
Under tiden hastade förföljarna framåt den stig han nyss
lämnat. De kommo till det ställe, där Kobo tagit sitt förtviflade
språng, och fastän Tschang-Wo rasade och förbannade, ville ingen
af dem våga risken. Att söka nå bytet någon annan väg skulle
innebära stor tidsförlust, och afståndet mellan den förföljde och
den ökades med hvarje ögonblick.
Då höjde Tschang-Wo sitt gevär och sköt. Hans skott
träffade Kobo i foten.
När han hunnit så långt i sin skildring, reste sig Ethel sakta
och smög sig bort.
Trots såret hade Kobo vandrat vidare, tills det började
skymma. Han hade ej fått någon mat eller dryck, han hade
färdats så godt som utan någon hvilostund ett helt dygn, men han
hade i alla fall ej råd att dröja på vägen. Ända tills han hunnit
fram till japanernas hufvudkvarter, skulle han sväfva i ständig
fara, och det var dessutom trängande nödvändigt att han lämnade
general Kuroki den upplysning, som han förskaffat sig. Han
hvilade sig några timmar, frusen, hungrig, med tilltagande plågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
