Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Bob går i kloster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Slutligen, just som Bob, utan att igenkännas i mörkret, följt
den siste af sina män öfver muren, hörde han Kobo ge en kort
och skarp befallning. Alla tjuntjuserna rusade fram till muren;
förut hade de stått några steg från den för att gifva kamraterna
utrymme att hoppa öfver. Gevär af olika kalibrar knallade längs
hela linjen, och de sårades skrik blandade sig med vreda och
trotsiga utrop, när hela svärmar fiender i fyrsprång kom störtande
upp mot det låga bröstvärnet.
Försvararna hunno ej ladda om. Det aftagande dagsljuset
tillät nätt och jämt, att man urskilde hvarandra, och gripande sina
långa lansar stodo tjuntjuserna redo att möta fienden. Sjutton af
de män, som gått ut med Bob, hade helskinnade kommit tillbaka.
Några ögonblick voro de för andtrutna efter klättringen för att
kunna deltaga i striden, men med tillhjälp af Ah-Sam fick Bob
dem samlade i sluten tropp och höll dem som reserv.
Detta skedde icke en minut för tidigt. Plötsligt, knappt
trettio alnar längre bort, rusade en massa vrålande gestalter,
anförda af en lång krigare, väpnad med bajonett, in genom en
öppning i muren. Andra följde; den fria platsen utanför myllrade
af figurer, som kommo tumlande efter hvarandra. Med öfvade
krigares instinkt märkte mandschurerna, att försvaret var svagt på
denna punkt.
Pekande på den ursinniga hopen gaf Bob sina män order
att skjuta. Kommandoordet hade han lärt af Ah-Sam. Eldslågor
brusto fram; hvarenda kula träffade i den täta trängseln, och när
fienden för ett ögonblick ryggat tillbaka, förde Bob sina män rakt
in där striden stod som hetast.
Han kunde sedermera aldrig erinra sig några detaljer från
den kamp, som nu följde. Han mindes endast Kobo, som trots
sin sjuka fot troget höll sig vid hans sida, de stridandes
grymtande stönanden, den fräna krutröken, en suck eller ett jämmerrop
då och då, när en man föll till marken, fälld af en gevärskolf
eller genomborrad af ett spjut. Men det var Bobs ingripande,
som blef det afgörande just på den punkt, där garnisonen var
nära att öfverväldigas. Med ens glesnade den böljande massan,
en skälfning af förfäran tycktes gå genom fiendens led, och några
sekunder senare låg sträckan utanför muren tom på fiender.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
