Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Bob går i kloster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han nästan frestades att gnugga sina ögon, så underbart
plötslig var förändringen. Han såg sig om efter Kobo, men
förmådde ej upptäcka honom. Hans första känsla var lättnad — för
de bägge kvinnors skull, hvilkas öden så underbart
sammanlänkats med hans egna. Men ej ens nu vågade han hoppas, att
ingen fara hotade mera från Tschang-Wos och hans fredlösa
banditers sida. De skildringar, som han fått af denne hätske och
oförsonlige krigare, förbjödo honom att hoppas, att ens ett tredje
eller fjärde nederlag skulle dämpa hans sträfvan att utkräfva hämnd.
Under den tystnad, som följde på den misslyckade
stormningen — en tystnad, som ej ens bröts af garnisonens segerrop,
ty männen voro alldeles utmattade — undrade han huruvida man
genast hade att frukta en förnyad attack. Han spanade åter efter
Kobo, men förgäfves. Då ropade han till sig tjuntjushöfdingen
och Ah-Sam och befallde dem placera några vaktposter nedåt
sluttningen för att bevaka fienden. Återstoden af männen befallde
han sköta om de sårade, bland hvilka han fruktade, att Kobo
skulle anträffas.
Det var nu alldeles mörkt, men han drog sig för att tända
en fackla, som skulle kunna ge ledning åt fiendens eld och
underlätta ett nytt anfall. Efter några minuter förkunnade ett utrop
från Ah-Sam, att Kobo var funnen. Han låg prässad mot marken
under en väldig tatar. Bob lagade så, att han blef varsamt
upplyft och inburen i abbotens hus, där damerna, som i stor ängslan
afvaktat stridens utgång, endast voro alltför belåtna åt att i
sjukomvårdnad få ge utlopp åt sina känslor.
Åt dem anförtroddes Kobo, som var sanslös efter ett slag i
hufvudet. Under deras omsorger återfick han snart medvetandet,
men fann sig ur stånd att resa sig. Såret i foten hade under de
senaste timmarnas häftiga rörelser åter gått upp, och det var
tydligt, att han led stora plågor. Men han smålog, när han sade
till fru Pottle:
— Jag tackar er, min bästa fru. Jag är ett illa medfaret
vrak, som — fruktar jag — hopplöst är ur striden.
Kobo kunde visserligen alltjämt gifva råd, men hela tyngden
af det aktiva försvaret skulle nu tydligen falla på Bob.
Han gick ut för att taga en öfverblick af situationen. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
