Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Herr Schwab peklager sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot Tschang-ju. Bob hade fått en pony, från hvars rygg han såg
Schwab melankoliskt lunka i väg, bevakad af två små japanska
infanterister. Kring sin vänstra rockärm hade han åter bundit det
hvita bandet med hans eget och hans tidnings namn det märke,
hvilket med försmädlig ironi stämplade honom som
»krigskorrespondent».
När de anlände till Tschang-ju, som var öfverfullt af
japanska trupper, frågade Bob först efter fru Pottle och hennes
brorsdotter och erfor, att de under eskort redan fortsatt vidare till Anju.
Hans nästa fråga gällde general Kurokis hufvudkvarter.
Sedan han fått veta, att detta var förlagdt till Anju, meddelade han
den officer, som förde befälet, att han medförde viktiga
underrättelser åt generalen, hvilka han blifvit ålagd att personligen
öfverbringa, och så bad han om tillåtelse att genast få fortsätta fram
till hufvudkvarteret.
Befälhafvande öfversten föreslog, att Bob skulle öfverlämna
meddelandet åt honom, så skulle han befordra det vidare. Han
tyckte, att Bob knappast såg ut att vara i stånd att fortsätta ridten,
och några vagnar funnos icke att tillgå. Men Bob var fast
besluten att icke anförtro Kobos bref åt någon, utom general Kuroki
själf, och han hoppades kunna förmå generalen att med det
snaraste sända ut en undsättningsstyrka för att rädda Kobo.
Han red följaktligen vidare med en liten eskort och anlände
till Anju vid Söulvägen sent fram på kvällen, dödstrött.
Utmattad som han var sände han i alla fall bud till
generalen och utbad sig ynnesten af personlig audiens. Inom mindre
än en halftimme stod han inför härens högste befälhafvare.
Han kände sig en smula nervös, när han såg på den store
krigaren. General Kuroki var något längre än japanen i
allmänhet. Hans ansikte var bronsfärgadt af väder och vind, hans hår
och mustascher grå och borstiga. Strängheten i hans drag
mildrades af en humoristisk glimt i de bruna ögonen, när hans blick
föll på Bob, som kände, att generalens järnhårda energi förenades
med mildhet och mänsklighet. Bob räckte honom Kobos lilla
sammanvikta papper och väntade, medan han läste det.
— Jag tackar er, herr Fawcett, sade generalen slutligen, i
det han åter sammanvek papperet och gaf det åt en adjutant. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
